Blurdokumentären To the End (SVT Play) från 2024 om det brittiska popbandets sista dans är ljuvlig. Inte minst för att man får gotta sig lite i att de en gång så coola och stilbildande bandmedlemmarna som jag försökte efterlikna när jag var 15 år gått och blivit gamla och småplufsiga.
Naturligtvis är det inte det som är grejen med den här dokumentären. Inte heller är det att de lakoniskt konstaterar att deras bästa år, och kanske roligaste, ligger bakom dem. Det går inte längre att avsluta en spelning i Nederländerna och vakna upp på ett hotellrum i Danmark morgonen efter utan att ha den blekaste om hur man hamnade där. Det där livet sliter för mycket. Istället har någon blivit nykterist, en annan har nördat ner sig i ostproduktion. Det är problem med höfter, stela knän och gnäll om för lite sömn på grund av barn. De tycker att det är jobbigt med skarp belysning när de repar, gitarristen Graham Coxon säger att han inte kan se det jävla pedalbordet på grund av att han blir bländad.
Nej, det fina med den här dokumentären är att det blir en uppvisning i vad gruppdynamik och lyhördhet kan betyda – två inte helt främmande begrepp inom fotbollen.
To the End inleds med att Damon Albarn, Coxon, Alex James och Dave Rowntree ses för första gången på många år. De ska spela in en ny platta, åtta år efter den senaste. De är nervösa, oroliga över hur samspelet mellan dem ska bli och om de kommer att orka gå i mål med sina ambitioner: ett nytt album som kan bli gruppens sista och som de ska kunna vara stolta över. Och som grädde på moset har de sålt ut Wembley för två konserter. Inget får gå fel.
