Det finns en man i 45-årsåldern som heter Sean och som jobbar på tågstationen i Colchester. Jag hade äran att träffa honom runt midnatt förra fredagen. Första gången jag såg honom stod han med en mobiltelefon tryckt mot sitt ena öra. I den andra handen hade han en annan mobiltelefon.
– I have a couple of hundred people here, not knowing how to get home, sade han. Young kids and old women. And you aren’t helping them. And I can’t help them.
Sean pratade lugnt och behärskat med någon på andra sidan luren.
– OK, I understand.