Det är omöjligt att säga exakt hur hög eken i min trädgård är, men låt oss säga att den är 40 meter hög. Nästan lika bred krona. Ståtligare träd känner jag inte till. På sommaren är eken som ett gigantiskt parasoll som skänker skugga till mig och min familj. Sedan mina barn sprang runt i blöjor är det under eken som de spelat fotboll. Det är där de tränat på tillslag med fel fot och lagt straffar på kompisar. Det är där jag blivit träffad i huvudet av en åttaårings vristskott så att jag fick hjärnskakning.
Jag ser att förbipasserande beundrar trädet och jag vet att ekorrarna älskar det. Från köksfönstret kan jag somliga morgnar räkna till sju, åtta små rackare som springer runt på de många grenar som krokigt sträcker ut sig från den respektingivande stammen. Andra morgnar ser jag rådjur tugga i sig ekollonen som fallit ner på gräsmattan. Och från vardagsrummet kan jag ligga i soffan och se löven ändra färg och form i takt med att årstiderna byter ut varandra. Försiktiga och ljusgröna på våren, krispigt gröna och blanka i juni, solblekta i juli, krympande i augusti, lätt gula i september, sedan orangea och till sist bruna och skrynkliga löv som fladdrar ner mot marken i höstvindarna när det mörka halvåret tar över.
Jag älskar min ek.
Och jag föraktar den. Den stjäl nästan allt vatten som landar i min trädgård, den suger upp all näring. Min ek tar ingen som helst hänsyn till att min trädgård består av mer än den själv. Vi har att göra med en individualist i en lagsport.
