Livet är fullt av överraskningar. Plötsligt sitter man där en lördagskväll och kräver rättvisa åt Fröken Snusk.
Under många år fann jag ingen anledning att titta på Melodifestivalen. Ännu töntigare var förstås att kokettera med sitt ointresse. Mello var bara en framgångsrik men andefattig maskin som fick pågå utan mitt engagemang, ungefär som Manchester City.
Förra året tyckte min dotter att vi skulle titta. Jag svarade entusiastiskt att det är klart vi ska. Det hade jag gjort även om hon föreslagit att vi skulle studera de intorkade yoghurtfläckarna på köksgolvet, ty i jakten på målet »ha trevligt tillsammans« är själva aktiviteten högst sekundär.
Att kolla Mello var alltså en fjäderlätt uppoffring. Och jag bestämde mig direkt att om vi nu skulle följa detta spektakel, då skulle jag ta det på allvar. Så vi recenserar programledarna, gissar hur den enorma krankameran transporteras, har tålamod med de ofta obegripliga humorinslagen, delar ut femmor till våra favoriter och säger »han verkar snäll ändå« om riktigt svaga artister.
