Jag hade unnat mig ett säte utan granne på ovanvåningen i dubbeldäckaren, längst fram, plats 1C. 45 kronor kostade lyxen, och för ytterligare 200 spänn skulle jag om bara någon minut bli körd från Göteborgs centralstation till Mjölby.
Från min fönsterplats såg jag en äldre kvinna komma mot bussen. Stressat steg, ännu mer jäktad blick. Över ojämn asfalt drog hon fram sin rullväska. Hon kisade i regnet som om hon var osäker på om hon hade kommit till rätt buss. Busschauffören kom till räddning. Han klev ut i nederbörden och mötte kvinnan. Jag hörde inte hans ord till kvinnan, men den mustaschprydde chaufförens kroppsspråk utstrålade »här, du har kommit rätt, du kan slappna av nu, låt mig hjälpa dig«. Jag såg kvinnan le och han ta hennes väska i sin hand.
I bussens korridor tog sig kvinnan fram, och en minut före avgång sjönk hon ner på plats 1B. Jag kunde höra hennes tunga andning, och när hon försökte resa sig upp igen var det som om de senaste minuternas oro tagit ut sin rätt. Hon kom inte upp. Jag erbjöd mig att hjälpa henne, varpå hon bröt ut i ett nytt leende.
– Tack, kära du, sade hon. Jag behöver bara få av mig det här eländet till jacka.
