Efter 99 spelade minuter blåste Michael Oliver för full tid på Anfield. Matchen mellan Liverpool och Manchester City var över. 1–1. Det rann svett längs med ryggslutet och jag kände hur hjärtat pulserade. Lite lätt huvudvärk, spänningshuvudvärk som eventuellt hängde ihop med ett nervöst snusande i drygt 90 minuter. Dosans lock vittnade om ett icke ekonomiskt försvarbart intag av nikotin. Torr i munnen var jag också. Sedan Liverpools kvittering i den 50:e matchminuten hade jag varit akut törstig, men det var så intensivt, både på planen och i mitt huvud, att jag inte hade förmått mig att lämna fåtöljen för att gå de tio meterna till kranen i köket och hämta ett glas vatten.
Bredvid mig dunkade min 14-åriga son näven i soffans armstöd. Han var förbannad på domaren för att han inte dömt straff till Liverpool under tilläggstiden, frustrerad för att hans lag inte lyckades vinna trots spelövertaget och de många målchanserna mot världens bästa fotbollslag.
Att han två timmar tidigare hade sagt att han var mer än nöjd med ett kryss mot City var inget som tröstade.
Min fru kom in i TV-rummet och såg vår son vråla ut ilska i soffkudden.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
