DN-skrapan, juni 2005. Dagens Nyheters chefredaktör Jan Wifstrand håller i ett välkomstmöte med tidningens sommarvikarier. Vi är ett pirrigt gäng som sitter där, en nervös kontrastklump till Wifstrands självklara pondus. Han talar passionerat om riktig journalistik som gör skillnad. Då och då pikar han grannen i huset, kvällstidningen Expressen. »McPaper«, kallar han den. Snabbmat. Tomma kolhydrater.
Det känns overkligt att sitta där. Bara ett år tidigare var jag inhoppande resultatsamlare på Correns sportsidor. Jag hade inte strävat dit, inte uppvaktat redaktionen i jakt på första steget mot drömmen. Jag hade ingen dröm och jag hade inte gjort någonting för att få hoppa in på Corren. Mer än att säga ja när en av sportreportrarna, som intervjuat mig några gånger i tennishallen, frågat om jag kanske ville ha ett extraknäck.
Extraknäcket bestod huvudsakligen av att bevaka division fyra-fotboll. Man såg en match på plats. Sedan ringde man runt till andra idrottsplatser i Östergötland för att med hjälp av vittnesuppgifter skriva mallade referat om hela omgången. Stationär telefon. Någon svarade och så bad man att få tala med hemmalagets tränare.
– Ja, vänta lite. Roger? Öh, Roger! Corren i telefon.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
