Redan första gången jag såg Helge Asplund dribbla förbi i flödet blev jag nyfiken på hans liv. Det fanns något i krocken mellan hans fantastiska bollbehandling och den amatörmässiga inramningen i de hemmagjorda fintfilmerna. För Helge var leken uppenbart på allvar, men vi som tittade skrattade mest. Otidstypiska korta shorts, vilsna statister (släkt och vänner, skulle det visa sig), risiga gräsplaner och brännässlor vid sidan av. Men som han dribblade.
Några av hans finter hade plockats upp som lättsam TV-underhållning tidigare. TV4 hade också gjort ett inslag 1999 när svenska herrlandslaget laddade med Helge-klipp inför EM-kvalmatchen mot England. Men ingen verkade på riktigt ha berättat hans historia. Varför?
På vinst och förlust ringde jag hans bror Åke, som fortfarande sköter den blygsamma försäljningen av Helges böcker och filmer. Jag visste då att Helge hade varit död sedan 1998 och att han före sitt fintmissionerande spelat i gamla tvåan med Skellefteå. Mycket mer kände jag inte till. Åke verkade smickrad över att jag visade hans storebror intresse och lyssnade nyfiket när jag berättade att sociala medier har inneburit nya möjligheter att sprida Helges finter. Samtidigt var Åke misstänksam. Helges liv hade varit mörkt mot slutet. En knäskada hade hindrat honom från att dribbla med bollen och han isolerade sig allt mer i sin stuga på barndomshemmets gård. VM-sommaren -98 tog han sitt liv. Skulle jag skriva om sådant också?