Varje vardagsmorgon hoppar jag på min cykel för att trampa de elva kilometerna till kontoret i centrala Göteborg. Alltid samma sträcka, fem dagar i veckan, året om. I med- och motvind, i regn och solsken. Har jag cyklat sträckan 10 000 gånger? Hundra procent.
Jag kan samtliga ojämnheter i asfalten längs med Dag Hammarskjöldsleden, jag vet med millimeterprecision var det bildas isfläckar vid minusgrader och jag hade kunnat skriva doktorsavhandlingar om hur man ska ta kurvorna bäst utan att tappa i hastighet. Skulle jag en dag bli blind kommer jag ändå kunna ta mig fram – utan att ens behöva ha händerna på styret.
Det låter garanterat som megalomani för den som hör det, men jag vågar påstå att det inte finns en person i världen som är så ett med en cykelväg som jag är med denna. Jag äger sträckan som ingen annan. Jag är lagkaptenen och alla andra som rullar fram på Hammarskjöld är mina lagkamrater.
Det innebär att mitt ansvar är enormt. Som ledare är det jag som ska se till att alla andra mår bra. Att vi presterar över tid. Det är lätt att få till en bra cykling en fredag i maj när helgen är runt hörnet, men det är något annat om det blåser 18 sekundmeter, regnar i sidled och är två plusgrader. Vi ska klara av bortamatchen i Stoke.
