Vi har två badrum på vårt kontor. Det ena har en dusch, en dusch som jag använder varje morgon efter att jag cyklat till jobbet. Jag har nog duschat på jobbet i fem år. Och jag är inte helt sjuk i huvudet: jag låser så klart toalettdörren om mig.
Åtminstone fyra dagar av fem en vanlig arbetsvecka är det en person på kontoret som drar i den låsta dörren. Ett småaggressivt ryck som gör att jag hoppar till under vattenstrålarna. När det händer blir jag omedelbart och alltid uppeldad. »Hur jävla svårt kan det vara att se att dörren är låst?«
Denna styggelse bör dock komma med ett tillägg. Låset till dörren fungerar inte som det ska, och har inte gjort det sedan vi inkvarterade oss på våning två i Lagerhuset i centrala Göteborg. Funktionen är det inget fel på, snarare handlar det om informationen. När det är låst är det »vitt« under handtaget, när det är olåst är det rött. Det är alltså tvärtemot hur det borde vara. Men detta är också något som förtydligas på den fastklistrade papperslapp som suttit ovanför handtaget i alla år. Denna lapp är som alla förstår till för besökare på kontoret. Hur ska de kunna veta att rött betyder ledigt och vitt betyder upptaget?
Med hjälp av uteslutningsmetoder, detektivarbete och viss kännedom om mina kollegors olika personligheter har jag lagt pusslet och kommit på vem den skyldige är.
