När jag började sista året på gymnasiet kom en ny kille till klassen. Han hette Peter, var ett år äldre och skulle gå om. Inte för att han var obegåvad – tvärtom – utan för att han var fruktansvärt skoltrött.
Peter var svår att ringa in. Han rökte långa cigaretter och lyssnade på Velvet Underground, men hade också singelhandicap i golf. En unik kombination. Han var också en skicklig tecknare och det var sådant han framför allt ägnade sig åt under lektionerna. Han ritade olika gubbar i sitt block, vanställda och läskiga, och med bara en liten ansträngning hade han kunnat få toppbetyg. Men han hade det bara inte i sig. Tänkte väl att han kunde lösa det på Komvux senare.
När det blev dags för våra specialarbeten verkade han skita i sitt eget. Däremot intresserade han sig märkligt nog för min trögflytande process med Civil Olydnad – då och nu. Han gled in i någon form av coachroll och gav mig ett handfast tips. »Dra paralleller«, sade han. »Lärare älskar när man drar paralleller. Även om parallellen är dålig tror de att man är smart.«
Jag drog paralleller. Jag fick VG. Med bättre källhänvisningar hade jag nått högsta nivån, men jag fick särskilt beröm för just parallellerna. »Sa ju det«, sade Peter, tände nonchalant en lång bredvid cykelställen och frågade om jag också ville ha en. Och jag svarade som vanligt att »det är bra just nu«. Som för att visa att jag mycket väl kunde ha tackat ja, fast det aldrig någonsin hände.
