»Det kan vara på krogen. Någon i sällskapet som egentligen inte ingår i gängets innersta krets går på toaletten och det uppstår en lucka på ett par minuter. Ord om personen som just gått iväg för att kissa kommer: ›Vad han håller på ändå, att han inte kan ge sig och …‹ När han är tillbaka vid bordet: ›Fan vad kul att du ändå kunde komma! En öl till?‹
Det kunde vara på skolgården i sexan. Ett gäng stod och snackade om en kille som sprang runt på fotbollsplanen: ›Asså, han är såååå störig när han hela tiden ska ta bollen och dribbla. Han är ju grym och så, men tror han att han är Bergkamp eller? Passa bollen, liksom.‹ När samme kille gled förbi gänget några sekunder senare: ›Tja, fan vad grym du är!‹
Det ligger i människans natur att vara lite falsk ibland. Några hittar en gemenskap och energi i klassiskt skitprat. Man säger en sak i ett slutet rum, något annat i det offentliga. Det har pratats bakom ryggar i tusentals år och oftast avslöjas det inte. Ingen tar skada.
Men när det sker inför öppen ridå på bästa fotbollssändningstid blir det obekvämt avslöjande.
