I tio år har jag varit en liten, liten del av ungdomsfotbollen i Göteborg. Först som förälder till en son som började spela fotboll, sedan som tränare för samma sons lag. Tusentals timmar har tillbringats på planer och sannolikt är jag uppe i fyrsiffrigt även när det kommer till matcher. Jag kan, utan att överdriva, lätt namnen på 150 killar i motståndarlagen som är födda 2010 (inte lika många vet vad jag heter men värd att nämna är Angeredsspelaren som kallat mig för »Maestro« i över fem år).
Jag har från olika sidlinjer sett små pojkar som för några år sedan inte kunde knyta sina egna fotbollsskor växa upp till fjuniga och finniga tonåringar.
Jag vet vilka i de andra lagen som är snabba, tekniska, bra på huvudet, gnälliga, långsamma, hetsiga och vänsterfotade. Jag vet också vilka som en gång var snabba men som i dag snarare skulle klassas som långsamma, precis som jag vet att gnälliga killar blivit trevliga killar och lugna killar blivit hetsiga. Det finns vänsterfotade spelare som knappt kunde kicka till två med högern för tre år sedan som i dag kan slå en krossboll med fel fot på 60 meter.
Jag vet vilka som tidigt kom in i puberteten och vilka som knappt växt en centimeter de senaste två åren. Och jag vet vilka som gått från att vara sitt lags bästa spelare till att numera oftast inleda matcher på avbytarbänken.
