Det sägs att den som är upprörd över något ska blunda och räkna till tio. Då minskar risken för att man säger eller gör något i affekt. De senaste 48 timmarna har jag blundat många gånger, men trots att det gått nästan två dygn sedan slutsignalen på Friends Arena ligger mitt topplock fortfarande och dallrar.
Sverige gav bort den sista lilla drömmen om i EM i Tyskland. Jag hörde experter, landslagsspelare och Janne Andersson prata om en första halvlek mot Österrike som var »riktigt bra«. Och den var bra, men det stod trots allt 0–0 efter 45 spelade minuter på hemmaplan – mot Österrike – i en match som Ralf Rangnick var mer än tillfreds med att hålla oavgjord. Behövde Alexander Schlager göra en kvalificerad räddning? Ett par lösa nickar på mål, inte så mycket mer än så va?
Jag tror att vi var många som recenserade den första halvleken som bra eller riktigt bra eftersom det varit dåligt och riktigt dåligt de senaste åren. En magsjuk person som legat och spytt i två dygn ser det som en framgång när magsjukan övergår i diarré.