»Svensk fotbolls spelberoende är större än många tror«

»Höstregn faller utanför fönstret och nordanvindar slår mot husväggen. I fyra timmar har Jonas, som är i 35-årsåldern, berättat om sina nästan 15 år som djupt spelberoende. Han har visat skärmdumpar över konversationer med så kallade vip-managers på Unibet, klickat fram digitala spelkvitton som visar hur han på en kväll kunde förlora hundratusentals kronor på ett par fotbollsmatcher och berättat om alla i hans närhet som han svikit och lurat under åren för att hela tiden kunna lägga nya sportspel. Om Blocketbedrägerier som finansierat spel, om alla miljoner som han är skyldig släktingar och vänner, banker och snabbkreditsbolag.«

Så inleds den granskning som jag har arbetat med de senaste veckorna. »Beroendet«, som är rubriken på reportaget, kan läsas i det nummer (6/2022) som vi skickar till tryck på måndag. Det är en text som handlar om Svensk elitfotbolls partnerskap med Unibet – en historisk överenskommelse som kan ge svensk elitfotboll nästan två miljarder kronor om båda parter fortsätter vara nöjda. Men vad kostar det?

Jonas berättelse är mörk. Blott ett par månader efter det att Sefs generalsekreterare Mats Enquist bedyrade att elitklubbarnas intresseorganisation skrivit ett avtal med ett spelbolag som var »seriöst« och som delade »värderingar med Sef«, tilläts Jonas förlora 4,2 miljoner kronor på fyra månader. Trots att han taxerade noll kronor i inkomst, var arbetslös och inte hade en egen bostad var det ingen på Unibet som frågade hur han dag ut och dag in hade råd att spela för flera hundra tusen kronor. Snarare uppmuntrades han att lägga nya bets av påhejande Unibetanställda. Då, precis som i dag, skröt Unibet om att de var bäst i branschen på att ta kundansvar. Om detta ställer jag frågor till Unibets ansvariga.

Att svensk fotboll är spelberoende är ingen nyhet, men jag törs påstå att jag de senaste veckorna upptäckt att beroendet är större än många kanske tror. Eller vill kännas vid.