Tråkigt besked: svenska fotbollstränare är kassa i år. Fascinerande många lag har haft oturen att råka ut för klåpare vid sidlinjen. Lyckligtvis har de då agerat. Innan sommaren ens är slut har fem allsvenska klubbar redan sparkat sina huvudtränare. Räknar jag rätt, och inkluderar Örebros Axel Kjäll som Nerikes Allehanda uppger får lämna sitt jobb i dagarna, är antalet detsamma i Superettan. I Ettan, en division ner: nio tränarskiften, fördelade på två serier.
Finns här förresten några fler som känner att de missköter sina uppdrag? Sportchefer, styrelser, hallå?
Låt oss ta Örebro SK, Sveriges Palermo, som exempel. När Kent Persson i december förra året valdes till ny ordförande hade ÖSK just åkt ner i Superettan efter att ha använt sig av tre olika huvudtränare under säsongen. För styrelsen bör egentligen inte degraderingen ha kommit som en chock – i fjolårets Offsidereportage om klubben framgick hur den där mellanmjölkiga niondeplatsen ÖSK under flera år alltid tycktes sluta på i tabellen kanske ändå inte var så pjåkig sett till hur blygsam ekonomin var. Framför allt hade ÖSK länge haft förtvivlat svårt att tjäna pengar på spelarförsäljningar.