Under påskhelgen deltog Önnereds IK:s P10-lag i en stor fotbollsturnering i Göteborg. Ytterligare några dagar på och runt fotbollsplaner som ledde till nya funderingar och iakttagelser som har med ungdomsfotboll att göra. Här är några:
• Det är inte snällt av cuparrangörer att låta en ensam domare döma matcher när några av Nordens bästa lag spelar på en stor 9 mot 9-plan. Även 13-åringar har raka och tajta försvarslinjer och lyfter för att ställa motståndarna offside. Tränare kokar, barn blir förvirrade och föräldrar skriker, något som hade kunnat undvikas om domaren hade haft hjälp av assisterande domare. Men, som så ofta, vill arrangören minimera utgifterna och maximera vinsterna.
• Vem orkar utbilda sig till fotbollsdomare? Dålig ersättning för att jobba kvällar och helger och nästan alltid utskällda. Eller i bästa fall ifrågasatta. Jag har dömt många träningsmatcher de senaste åren och det är inte kul när tränare konstant gnäller och hetsar – vilket i 99 fall av 100 också betyder att spelarna gnäller och hetsar. Ett lag beter sig som dess tränare beter sig.
• För många lag prioriterar storväxta spelare i syfte att nå snabba resultat. En tonåring som är 180 centimeter som forward, en lika lång kille som mittback, och mycket är vunnet. Inte sällan skiljer det 30 kilo och 30 centimeter i längd mellan en spelare och en annan, men det är nästan alltid den fysiskt överlägsna som startar och den lite mindre som sitter på bänken.
Själva spelet blir också många gånger därefter, man spelar på de storväxta spelarnas styrkor. Många matcher mellan ungdomslag påminner om nidbilden av engelsk tredjedivisionsfotboll på 90-talet.
