När min taniga tonårskropp kämpat färdigt mot skivstången i tennishallens gym log en av de vuxna tränarna och sa:
– Det är fascinerande med dig, Johan. Varken snabb, stark eller uthållig.
Det var förstås rövigt sagt, men i sak hade han rätt. Jag hade fått en svag tid när vi sprang »femman« i motionsspåret i Linköping. Jag sackade under intervallträningen runt dammen utanför tennishallen. Och jag saknade explosivitet på banan där jag levde på spelförståelse och skaplig bollkänsla.
I stället för att jobba på mina uppenbara brister utvecklade jag ett hat mot fysträning. Jag maskade så mycket jag kunde och romantiserade slöa bollgenier som helst bara rörde på sig när bollen var i närheten. Juan Román Riquelme och Jan-Ove Waldner. Johan Cruijff som en gång sagt att snabbhet enbart var en simpel konsekvens av att förstå i vilket ögonblick en löpning bör startas.
