Ni vet det där hjärndöda skrollandet i telefonen. Reel efter reel i soffan, i sängen eller på spårvagnen. Fem minuter blir 20. Och nästa gång du lirkar upp telefonen från fickan har algoritmerna gjort så att du får ännu mer av det som du förra gången stirrade hålögt på. Nya konton ger sig in i leken och ger dig nya fixar.
När jag numera går in på Instagram består mitt flöde och mina reels nästan uteslutande av en sak: amerikanska trädgårdsmästare som åker runt med sin pick up i villaförorter i jakt på övergivna eller övervuxna trädgårdar, inte sällan i mindre bemedlade kvarter. De ser gräs som är så högt att Vångavallens vaktmästare på 90-talet hade varit stolt, trottoarer utanför tomtgränser som är så täckta av ogräs att Leo Messi hade kunnat gömma sig i det.
Så de knackar på och oftast öppnar någon sjukpensionär misstänksamt ytterdörren på glänt. Sedan frågar trädgårdsmästaren husägaren om han får fixa i trädgården, varpå husägaren säger att han inte har råd. Det är då det kommer:
– Men jag vill göra det här gratis! Jag vill göra det här för din och kvarterets skull.
