Två månader före fotbolls-VM 1958 flydde flera spelare med algeriska rötter från franska ligan. De var inga dussinlirare utan i många fall profilerade namn från starka klubbar. En av dem, Saint-Étiennes Rachid Mekhloufi, var aktuell för Frankrikes VM-trupp när han försvann.
I största hemlighet tog de sig till Nordafrika där de snart fick sällskap av fler rymmare. Sedan började de spela propagandafotboll för ett nystartat gäng få ville erkänna: nationella befrielsefrontens fotbollslag. Målet var ingen pokal, utan ett självständigt Algeriet. Kampen mot kolonialmakten var utdragen och blodig, men fotbollssoldaternas vapen var sträckta vrister snarare än gevär. Rebellernas skickliga startelva spred budskapet om den algeriska situationen och krossade för det mesta de motståndare som gick med på att möta dem. Symbolvärdet var stort. Om till och med välmående fotbollsspelare som uppnått status i det franska samhället var beredda att offra sina karriärer – hur stark var inte frihetslängtan då?
Det är en rätt otrolig fotbollshistoria, och förhållandevis okänd i Sverige. I september sade jag därför till vår fransktalande frilansare Henrik Ekblom Ystén att vi borde berätta den i vårt rebellnummer och att det var bråttom om det skulle bli bra. Bara tre av spelarna verkade finnas kvar i livet. Henke satte i gång och meddelade snart att två av dem tyvärr var dementa. Men den tredje – Mohamed Maouche, initiativtagare till kuppen och senare Algeriets förbundskapten – var en pigg 87-åring som gärna berättade om både dramatik och efterspel.
Henke intervjuade Maouche och fler personer med kunskap om utbrytartruppen som så småningom blev ett riktigt landslag. Reportaget fick rubriken »Algeriets fotbollsrevolt« och alla på redaktionen gillade texten när den kom in. Ytterst få kände överhuvudtaget till historien.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
