Måndag 18 mars
20.31. Första dagen i Katalonien är till ända! Den var lång och fylld av intryck och det finns inte mycket must kvar i min arma hjärna. Det blev uppenbart när Pauli för en stund sedan sa att han skulle lära oss Jucka (kortspelet alltså) i kväll och hela vår bungalow brast ut i ett kollektivt fniss. Det är alltså ungefär där nivån är.
Buffébordet här på Cambrils Park Sport Village är inte något att skriva hem om, men det gör mig inte jättemycket. Jag har begåvats med egenskapen att tycka att all mat befinner sig mellan fyra och sju på en tiogradig skala. Det är lite tråkigt att aldrig få känna riktigt starka matupplevelser, men det är också behändigt att ingen mat är oätlig. Utbudet är i alla fall brett och det resulterar i tallrikar med sjövilda kombinationer på sina håll.
Efter frukost hjälptes jag och Pauli åt med dagens Wordle och Contexto innan vi gick till gymmet på anläggningen. Därifrån gick vi till träningsanläggningen som ligger en kvarts promenad från vårt boende. Det är torrt i Katalonien och tydligen råder bevattningsförbud, så planen vi tränar på får bara vattnas på morgonen fram till klockan 10.00. När vi kom dit vid 11.30 hade den redan torkat, men satan vad skönt det var att beträda en gräsplan. Den ägs förvisso på något sätt av Saudiarabiens fotbollsförbund, men efter att ha mumlat något om moral och sportswashing kastade jag mig tacksamt fram och tillbaka över den påkostade planen.
Eftermiddagen var ledig, så jag, Strid, Bruze, Westström och Pauli hyrde cyklar och rullade längs stranden till centrala Salou. Jag ville helst cykla inåt landet, men blev bryskt nedröstad. Det är något med bergen i horisonten som kallar på mig och eftersom jag är besatt av spanska inbördeskriget vet jag att vi inte är långt från platsen där slaget om Ebro stod 1938. Kanske en annan dag.
Svante Hildeman är 28 år och målvakt i Landskrona BoIS. I sin dagbok skriver han varje vecka om hur det är att vara fotbollsproffs men ändå inte. Han har tidigare skrivit reportaget »Jag och min rival« för Offside.
