Löven tätt pressade mot marken.
Gräset på arenan hukar under skorna.
Det är tidig höst,
allt är redan väntat på oss,
allt vilar på den tunna linje.
Himlen ligger mörk ovanför.
Våra ansikten avtecknas i ljuset,
vi är tysta,
en samling tankar i stelnad rörelse.
Domarens visselpipa lyfter långsamt sin vinge.
Ett enda rop bryter ljudet –
sedan rusar vi framåt, som för en stund lösgjorda
ur våra egna kroppar.
Gränslösa och klara,
vilar vi en sekund i det närvarande.
Fötter möter jord,
närvaro,
och allt är bara detta, en blicks evighet.
Målområdet hägrar som en dröm
genom sorlet, där i kanten av gräset.
Ett steg – ett hopp – tiden slår upp sin port.
Bollen flyger som något levande,
ser mot himlen och tappar sin tyngd.
Och jublet stiger, brusar upp ur mängden.
Vårt rop når ut, lyfter genom luften.
En seger.
I omklädningsrummet sitter vi sedan,
ensamma i glädjen,
omgivna av skuggan
av något förlorat,
som om varje vunnen minut är något vi lånar.