Mitt livs match: Regnet, rädslan och adrenalinet
Jag ångrade mig redan när jag satte mig på X2000-tåget. Det var lördagen den 24 oktober 2009 och som fattig student hade jag tagit det sista av CSN-bidraget för att åka till huvudstaden, endast för att konstatera det alla redan visste: Att Djurgården kommer förlora mot Örgryte och därmed åka ur allsvenskan.
Tidigare under hösten hade jag jublat när jag sett spelschemat. Som djurgårdare boende i Norrbotten var jag glad om jag kunde se 1–2 matcher på plats varje säsong. Nu skulle den dosen fördubblas inom en vecka. Eftersom jag befann mig i Göteborg för att göra kockpraktik hade jag redan bevittnat när Häcken slagit in den första spiken i kistan.
På den här tiden var centrala Hisingen en betydligt råare plats än idag. Det fanns ingen hipp saluhall, kaféer med vetenskapliga ambitioner eller trendkänsliga secondhand-butiker. Höstvindarna attackerade oss från alla håll och kylan gick in i märgen.
Stämningen på bortaläktaren var usel. Folk växlade mellan att skälla på varandra och spelarna. Toaletterna bestod av ett par utplacerade plasthinkar bakom en skärm. Pa Dembo Touray spred utsparkar som en väloljad vattenspridare till hemmapublikens stora nöje. När jag åkte hem till min systers lägenhet den kvällen (förlust 1-2) kändes tågresan några dagar senare motbjudande. Behöver jag nämna att våra värsta antagonister samtidigt hade guldvittring?
På den här tiden gick ofta på matcher själv. Det fanns ingen i min direkta närhet som delade samma intresse. Jag kunde därför sätta mig på linjebussen mellan Piteå och Luleå, en resa som tar cirka en timme enkel väg, ibland för att se matcher på Olearys. Att se matcher på en sportbar ökade känslan av att vara på plats, även om det var en aktivitet som jag sysslade med på eget håll. Det var ibland lite pinsamt eftersom supporterkulturen präglas av mindre grupperingar och kompisgäng.
Många trodde att det var kört. Den 24 oktober 2009 var det bara drygt 6200 personer som gett sig ut i regnet för att se bottenlagen Djurgården och Örgryte. För laget som vann levde hoppet ett tag till. Att vara så få på en fotbollsarena, speciellt om man jämför med dagens nivåer när Djurgården en vanlig matchdag på Tele2 Arena lockar cirka 15 000 åskådare, gör saker med en och det behöver inte vara negativt. Det blir tydligare vad alla kan bidra med, speciellt om man lyckas skapa en ”Vi mot världen”-känsla.
När Patrik Haginge, en rätt misslyckad värvning som vi köpt dyrt från Örebro, sköt in 1-0 stärktes den känslan. Kanske skulle vi klara det här ändå? Givetvis var det en bedräglig känsla för andra halvlek var bara ett par minuter ung när samme Haginge blev utvisad. Örgryte hade dessutom kvitterat två minuter efter utvisningen, och jag hatade mig själv för att jag så enkelt hade gått i fällan att få upp hoppet.
Det som sedan sker är en kedja av händelser som jag fortfarande tvivlar på om de överhuvudtaget har ägt rum. Först fick vi en ytterst tveksam straff när Christer Youssef revs ner utanför straffområdet. Kroaten Hrvoje Milic, som senare blev en firad ytterback i Fiorentina, dunkade in straffen och firade med klacken – för att sedan göra Haginge sällskap genom att bli utvisad målskytt efter en vårdslös tackling direkt efter avspark.
Nu stod Djurgården inför uppgiften att försvara ledningen med endast nio (!) spelare sista halvtimmen. En halvtimme när jag gick från att vara sympatisör till att vara supporter.
Sedan jag gick på min första match på Stadion som åttaåring (0-0 mot Halmstad) hade Djurgården varit mitt lag. Jag önskar att det fanns en djupare förklaring än att jag fick en halsduk och en påse Djungelvrål. Men som norrbottning var det inte helt enkelt att följa laget. Canal+ fanns visserligen, men var en extravagans som jag fick tillgång till först en bit in på gymnasiet. Istället var det främst via Sportspegeln och resultatbörsen som jag följde Djurgårdens storhetstid i början av 2000-talet.
Nu var jag myndig och kunde själv bestämma vilka matcher jag såg. I kombination med den motvind som blåste kring klubben gjorde att en ny typ av låga tändes inom mig. Om det innan var viktigt för mig att Djurgården vann var det nu helt livsavgörande.
Från läktarplats tog vi heder och ära av domare Martin Hansson. Regnet öste ner. M-läktaren på Stadion flöt ihop till en enda kokande beståndsdel. När slutsignalen gick var jag helt darrig i kroppen. Jag kramade om mina bänkgrannar, adrenalinet pumpade i kroppen och det kändes som vi hade kunnat sjösätta en militär operation i Humlegården av bara farten om så krävdes.
Idag bor jag i Stockholm sedan många år tillbaka och är givetvis säsongskortsinnehavare. Jag går inte längre på matcher själv utan har ett kompisgäng som jag träffar innan matcherna för att dricka öl och diskutera startelvor. Jag har svårt att tro att mitt liv hade tagit samma riktning om det inte vore för den där oktoberlördagen 2009 när jag fick smaka på en känsla som jag målmedvetet jagat sedan dess.