När jag bläddrar i gamla fotoalbum ser jag bilder från mina tidiga fotbollsmatcher. Det är en udda syn. På lagfotona står jag, ett minibarn, omgiven av pojkar som är två, tre, ibland fyra år äldre än jag. Vi står lite huller om buller – någon på huk, någon med blicken drömskt bortvänd. Alla med de där omedvetna, Simon Tibblingska, frisyrerna som avslöjar att vi är på andra sidan millennieskiftet. Jag är den minsta på bilden, ett väldigt ungt och yvigt ansikte som sticker ut bland de små men ändå äldre barnen.
Ett av mina första minnen är från EM -92 och matchen mellan Sverige och Frankrike som jag såg på vår extremt lilla tv (lika tjock som bred och hög), placerad på en byrå mellan kök och vardagsrum. Det måste varit ungefär i den här vevan jag hade börjat spela fotboll och när jag frågat min pappa hur det kom sig att jag spelade med så mycket äldre barn har han bara mumlat att jag var ivrig, och att det blev så när inga lag för min egen ålder fanns.
Jag vet däremot att jag som barn sprang runt bland de äldre pojkarna och jagade bollen, driven av ren glädje. Med all säkerhet vet jag också att fotboll var det jag helst ägnade mig åt på rasterna i skolan eller på somrarnas resor till Frankrike. När vi bilade ner till släkten i Auxerre, denna relativt lilla franska stad med anrik fotbollshistoria – Djibril Cissé, Philippe Mexès, Guy Roux – tog jag minsta chans till att få ägna mig en stund åt läderkulan. Alltid uppmuntrad av min pappa som, förstod jag senare, närde en sorg över att hans föräldrar inte varit närvarande i hans idrottande och därför skulle göra allt för att stötta mig. Om vi inte spelade fotboll, eller läste om fotboll eller pratade om fotboll kunde pappa och jag ägna oss åt jakten på ett fulländat Panini-album. Inte förstod jag en sommar i min barndom att det fanns något smutsigt över att i slutet av sommaren beställa och betala för de bilder som ännu inte fanns i albumet.
På min sjuårsdag vaknade jag av att familjens gratulerande sång och i paketen låg en boll, en målvaktströja och ett par målvaktshandskar. Genom fönstret såg jag ute i trädgården ett mål som pappa byggt åt mig – med röda stolpar och grönmålat nät.
Från den dagen spenderade jag all ledig tid där ute. Jag försökte tvinga min lillasyster att lära sig nicka, eller stod i mål och imponerades av pappa som kunde skjuta lika hårt med båda fötterna. Jag minns en särskild tuva på gräsmattan som var perfekt att placera bollen på – träffade man rätt därifrån var det möjligt att få bollen att sväva i luften hela vägen och i sällsynta fall rakt i krysset. Jag drog dit trädgårdsmöbler som mur och återskapade spektakulära mål jag sett på Sportnytt eller Fotbollskväll. På vintrarna tränade jag kickar i lekrummet. Så snart jag såg bussen på avstånd ropade jag mitt nya resultat till pappa på övervåningen innan jag rusade ut.
Hösten 2006 kämpade mitt lag i botten av division 2. För att undvika nedflyttning lånade vi in Kristoffer Fagerkrantz från Halmstads BK, som tog min plats på mittfältet. Det var ett tufft slag för mig att behöva se matcherna från bänken. Men Fagerkrantz lyfte laget, och när han väl hade säkrat vår plats inför nästa säsong fick jag min chans i säsongens sista match. Jag hade kämpat och visat form under hösten, skjutit mitt första mål för året i den näst sista matchen. Den här gången skulle jag få starta.
Planen var tung av höstregn, men jag kände mig lätt i steget. Rätt tidigt i matchen släppte jag efter en kroppsfint en passning mellan benen och förbi min markering och rusade efter bollen. Jag hann före försvararen, trots att han hade försprång, och orsakade en frispark nära deras straffområde. Jag var i zonen. Med varje löpning kände jag att det stämde. Spelglädjen bar mig fram, adrenalinet gjorde närvaron total och varje rörelse fullt medveten.
I min iver sprang jag för att pressa en motståndare. När han passade vidare bytte jag i full fart riktning och i en sekund var allt perfekt. I nästa vek sig benet. Det lät som en tung metalldörr som slås igen, ett skarpt ”klonk” inuti mig. Jag föll till marken och vrålade. Smärtan strålade, och jag vågade inte titta. Jag var övertygad om att mitt ben var brutet, som Henke Larssons 1999. Mina lagkamrater försökte lugna mig. Jag vågade till slut titta. Mitt ben såg helt ut men inuti hade något gått sönder. Korsband, menisk och ledband var trasiga.
Den där matchen hösten 2006 blev min sista. Jag spelade visserligen matcher längre fram men med den skadan dog drömmar om spel på högre nivå, om fulländad potential. Först vid 37 års ålder, hos en psykolog, insåg jag vad matchen och fotbollen egentligen betytt. Min pappas, ursprungligen fransk, känslospråk är och var franska och hemma pratade vi svenska. Jag har som vuxen kommit till den trösterika insikten i att fotbollen kom att bli vårt gemensamma känslospråk, ett sätt för mig och pappa att dela något större än ord. När jag ser tillbaka förstår jag att varje passning, varje spark, var en del av vårt sätt att säga: jag älskar dig.