− Vilken jävla match. Jag vände mig mot min pappa och såg att hans ögon var blanka.
− Ja, sa han. Vilken jävla match.
Det ska med handen på hjärtat erkännas direkt. Ibland vet jag inte vad som är rena minnen, vad som är fragment av minnen, eller vad jag tror är mina egna minnen – skapade genom videoklipp. Men likväl, det här är berättelsen om mitt livs match. En match som utspelades framför mina ögon. Ett skådespel i den som pappa kallade ”dumburken”, en tv jag än i dag inte förstår hur han orkade lyfta in från garageuppfarten helt själv.
Året är 1986, och jag är nio år. Mottaglig för alla sorters intryck som en tvättsvamp för vatten. Fotboll är mitt liv. I mitt rum som mina föräldrar så omsorgsfullt tapetserat har jag också med stora bokstäver över ena väggen med fet tuschpenna skrivit ”FOTBOLL ÄR LIVET”. Pappa är tränare, jag är kortvuxen mittfältare i Falu BS. Jag gillar Robert Prytz. Han är liten och har känsliga fötter. Och så älskar jag Brasilien. Stilrena gula tröjor och kittlande fotbollsnamn som Zico och Falcão.
Fotbolls-VM i Mexico pågår och jag, pappa och min storebrorsa ser så många matcher vi kan. Det är det första fotbolls-VM jag upplever, och som bekant har minnen från första gången man upplever något en förmåga att etsa sig fast lite starkare. Ofta hela livet.
Brorsan har VM-albumet. Det är knappast fyllt, men några guldkorn finns så klart i samlingen. Av någon konstig anledning har han nästan hela Irans trupp och vi har roligt åt att alla har mustasch. I Brasilien har Falcão sin plats. Och finns där en bild på Carlos, Brasiliens målvakt. Han ser oroväckande gammal ut. Högt hårfäste och lockigt hår som när mamma har haft papiljotter. Jag läser i någon av kvällstidningarna att ”Målvakten är Brasiliens svaga länk”. Det ska jag smärtsamt bli varse om.
Brasilien har så klart tagit sig vidare till slutspel. Det är dags för kvartsfinal och EM-mästarna Frankrike väntar. Platini är med. Ett spelgeni som har strumporna så där coolt nedrullade. Och så målvakten Joel Bats, namnet som låter så elegant när kommentatorerna uttalar det. Så här, nästan 40 år senare, har jag sedan länge förstått att det är oroväckande att ha Arne Hegerfors som sin läromästare i uttalet av internationella fotbollsnamn.
Jag tycker det ser ut som Brasilien leker fotboll. Bollen behandlas så varsamt ömt. En, två, tre tillslag. Pass. Mottag, en, två tillslag, pass. Och så händer något. Snabb pass framåt, mottag, skott. Ljudet är öronbedövande på läktarna. Pappa har hög volym och ackompanjerar ofta spelet med ”Så ja!” eller ”Nej, för fan!” och så en och annan svordom från sitt hemland Jugoslavien. Jag hade förmodligen fått en djup chock om jag vetat vad de i en direkt svensk översättning betyder. Men det bekymrar mig knappast då.
1-0 till Brasilien. Pappa vrålar. Careca! Målburarna är av så där klassiskt snitt att nätet kan stå som en strut när bollen forceras in i mål. Brasilien skapar fler chanser och är nära att ytterligare näta. Men Frankrike tar sig långsamt in i matchen. Innan det är halvtid har de också kvitterat. Platini, vem annars?
Men jag är inte orolig. Det är en halvlek kvar, Brasilien kommer att så klart att vinna. De är för bra för att åka ur. De ska vinna hela VM, det är givet i min nioåriga fotbollsvärld.
Lagen byter chanser med varandra i andra halvlek. Men så händer något. Joel Bats river ner en framstormande Branco och domaren blåser straff! Jag ser hur Branco, liggandes i gräset, sträcker upp sina armar och jublar. Det måste ju betyda att det blir mål. Fram kliver Zico och pappa är säker.
− Han missar aldrig.
Några sekunder senare har Joel Bats chansat åt rätt håll och räddat. Jag tror inte mina ögon. Förbannat!
Förlängning och trötta ben. Bellone får friläge och Carlos, Brasiliens svaga länk, greppar tag i hans ben för att stoppa honom utanför straffområdet. Brasilien bryter och skapar istället en farlig målchans åt andra hållet. Det franska laget är i upprorstillstånd och attackerar domaren från alla håll. Domaren är pressad och blåser av förlängningen för tidigt. ”Den här domaren lägger inte till tid, han drar bort istället”, säger Hegerfors muntert. Det blir straffar.
Socrates har lekt fotboll i den här matchen. Men när han slår den första straffen tar han kort ansats och tvekar. Bats räddar och nu börjar jag bli ledsen på riktigt.
Carlos är inte ens nära att ta någon av Frankrikes första straffar. Men så chansar han plötsligt åt rätt håll på Bellones straff. Vad händer då? Jo, skottet går i stolpen, studsar rakt ut på Carlos lockiga kalufs och in! Är detta sant? Och när sedan Platini skjuter över, svarar Bats med att rädda Ceasars hårt slagna straff. Fernandez avslutar genom att dundra in bollen i mål, och Carlos chansar åt fel håll igen. Ridå. God natt. Jag sitter i skinnsoffan i Falun och gråter.
Århundradets match har den senare kommit att kallas, men för mig var det första gången jag blev lämnad av någon jag älskade. Som för många andra var det ett känslomässigt inferno. Men säg den kärlek som varar för evigt.