Limmared, 1988, ett minnesfragment

Panik är ett för starkt ord, det jag kände när bollen kom rullande mot mig i straffområdet, med både med- och motspelare i en ivrig klunga omkring mig, var tomhet. Inte tomhet på ett uppgivet eller fräckt nihilistiskt vis, utan den sorts tomhet som finns i en tolvårig, outvecklad grabbhalvehjärna, den sorts oreflekterande tom i bollen-het som gör att man mölar ostbågar framför Bert eller V på tv, säljer GT dörr till dörr, går till ålderdomshemmet och frågar om man kan få gamlingarnas pantburkar eller sular hårda korkar från morsans hemdrejade krukor på förbipasserande bilar med samma obrydda tanklöshet. Jag var ju tolv år, på vischan i Västergötland, och det var sent 1980-tal, och jag visste inte vad jag pysslade med.

Jag hade antagligen mest fått komma in i matchen för att alla skulle få spela, för jag var vare sig någon stjärna eller särdeles passionerad inför min fotboll. Dessutom hade min årskull slagits samman med den ovanför, och vi hade börjat spela elvamanna, så inhoppen för denna glasögonprydde spinkis helt utan taktiska färdigheter hade under säsongen blivit färre och kortare. Jag skulle också komma att sluta spela efter säsongen, utan vare sig eftertanke eller ruelse.

Så när bollen kom farande tog jag den enklaste utvägen, jag tog emot lädret och rullade det genast vidare bakåt, utan att titta, mest för att slippa hantera situationen. Denna, tydligen tämligen oväntade, manöver grundlurade motståndarnas backar, och där bakom mig kom anfallaren Anders rusande och slog en enkel bredsida i mål.  Han, den ett år äldre tuffe killen, den vane målgöraren, rusade iväg med armarna över huvudet i en euforisk målgestrusch, men mina övriga lagkamrater samlades istället runt mig. ”Arnie Boss!” ropade de tuffa, men sympatiska, från Grekland invandrade bröderna, som jag tidigare varit lite rädd för, och dunkade mig i ryggen. Och där stod jag i klungan av glada fotbollsgrabbar, lika förvånad som alla andra. Jag ville ju bara bli av med bollen.

Jag förmodar att jag blev utbytt snart igen, men alla andra minnen har bleknat, jag minns varken resultatet eller vilka vi mötte. Det enda jag minns från matchen, mitt livs match, är dessa kanske tio sekunder. Men de sekunderna lär jag aldrig glömma.