81-årige Nisse är vår lagledare. Han fyller en och annan vattenflaska. Sitter på en bänk och pratar lågmält för sig själv om lagets brister.
Han samlar bollar som skjutits in på den intilliggande skolgården. Letandet är svårt, Nisse är nämligen nästan blind.
Vi ler åt det komiska i att just Nisse ska leta, men också åt det vackra som samtidigt händer.
Hans seende vapendragare Krister ledsagar honom till bollarna, utan att någonsin beklaga sig. Som en storebror som ser efter sin lillebror, trots att Nisse har tio år på Krister.
– Alla killar gör vad de kan alltså, säger Nisse till mig på sin släpande malmöitiska inför försäsongens första match.
Han blir tyst i några andetag, innan han fortsätter:
– Om det ska bli som spelarna själva säger, så ska vi upp i sexan. Ja, då får vi kämpa också.
Nisse ska få rätt.
***
Nio månader senare spelar vi kvalmatch på Rosengård Norra IP. Returmöte, vårt FC Möllan mot Türk Anadolu FF. Vinnaren når division 6.
Resan hit har varit slingrig. Vi slutade fyra i regionens sämsta serie. Biljetten till kvalet blev vår i en målskillnadsaffär.
Vi har varit ojämna under året, men i det inledande mötet hemma på Sorgenfri IP flög vi. En tidig 3-0 ledning. Överkörning. Årets insats.
En slarvig reducering släpptes in, men dubbelmötet var mentalt vårt. Trodde vi.
Fem minuter in i returen gör Türk Anadolu 1-0. När halvleken är slut står det 3-0.
Ett räddhågset lag samlas för halvtidssnack. Ingen säger något smart på en lång stund, vilket man i och för sig får säga är brukligt vid denna typ av samtal.
Men så höjer den bohemiske Ludde rösten:
– Det här är livet, pojkar. En avgörande match i gränslandet mellan sexan och sjuan.
***
Jag är sist kvar av spelarna i omklädningsrummet en kväll. Bara Nisse är där med mig.
Jag ställer någon oskyldig fråga om livet. Plötsligt öppnar han upp och ger mig en skärva av sitt förflutna.
Nisse berättar att han blev trakasserad som barn och hur hans begränsade syn var en grund till detta.
Jag får intrycket av att skälet inte enbart var hans synsvårigheter, men vad spelar det för roll egentligen? Skälen är obetydliga i sådana situationer.
Utsattheten gick så långt att han var tvungen att lämna sitt Malmö i tidig ålder.
Vi blir tysta men luften bär känslor.
När jag var liten fanns personer där som gav mig ögonblick. Ögonblick som jag anar att det lilla barnet Nisse inte fick i samma utsträckning.
Jag minns den femtonåriga innebandytränaren Joel, som lyfte oss nioåringar genom att ge oss erkännande.
Kedjan jag tillhörde var inga talanger. Vi var direkt svaga vad gäller själva målgörandet, en viktig del av innebandy. Joel haussade ständigt upp oss som den dyrkade “Passningskedjan”.
Han byggde oss genom att uppmuntra våra särarter. Genom att visa att det givna inte är givet – att det går att förhålla sig till andra, snällare normer.
Så kunde man också vara femtonåring. Så kunde man också vara ledare.
Ögonblick av erkännande och uppmuntran kan vara skillnaden.
Skillnaden som kan leda till att man har modet att leende slå en avgörande straff i ett division 6-kval.
***
Kanske är Luddes utrop nyckeln. Under andra halvlek viker rädslan och vi blir ett drivet gäng.
Spelet speglar nivån, men duellerna gör ont och känslorna är hetsiga.
I den 75:e minuten krutar Dominik in det förlösande målet. 4-4 totalt.
Glädjen förbyts snart i nervositet. Under slutminuterna snackar vår evige bänkspelare Henke till sig ett rött kort och domaren får för sig att elvan på planen ska decimeras till tio. Känslor finns. Våra tokiga supportrar Ralle och Joel (ja, Joel!) utövar otroliga påtryckningar för att få till ändring av detta regelvidriga beslut. Till sist får vi behålla alla. Förlängning.
Alla är slut, ingenting av värde händer. Division 7-spelare är inte gjorda för 120 minuter skakig kvalmatch.
Det gäller fysiken, men framför allt psyket.
En vanlig dagdröm i mitt liv har varit att samla ett gäng kompisar och skapa ett riktigt fotbollslag. Nu är det så – nästan hela elvan har skrapats ihop i mina vänkretsar.
Vänner, som nu samlas och bestämmer straffläggare. Någon försöker, som brukligt, lamt säga att vi har allt att vinna. Vi fnittrar åt vår nervositet.
Straffläggningen inleds med att vår behärskade målvakt räddar. Sedan slänger han sig raklång och tar en till.
Vi kan avgöra och det är mitt ansvar att göra det.
Jag är nära mina självklara önskningar, utan förbehåll.
Jag vet inte om det går att komma närmare kärnan än så, vad det är som gör att vi är så många som upplever detta tävlande så glödande meningsfullt. Man fattar ju att folk inte fattar.
Jag som aldrig har lagt en straff. Leende lägger jag ner bollen på punkten. Kroppen sprakar, men jag lyckas få benen att stega fram.
Det är inget avancerat som därefter utspelar sig. Det är bara en simpel bredsida som för bollen ner i hörnet.
Kompisarna förenas i en hoppande fånig ring. Det skrattas och vrålas.
Nisse ler sitt plirande leende och mumlar något ohörbart. Alla killar har gjort så gott de kunnat och vi fick kämpa också. Ögonblicket kommer fortsätta leva med oss.