Bokhandlare Eric Parner i Skänninge såg mig stint i ögonen och önskade tala allvar en sommardag för drygt 72 år sedan. Han tog sig den rätten. Det kunde han göra i sin egenskap av far, manlig förebild och 50-procentig vårdnadshavare. ”Du får en Stockholmsresa i belöning, om du ser till att bli klassens primus”, löd hans löfte.
Jag hade samma vecka inlett min bildningsresa i tredje årskursen och kan inte minnas att jag hade några synpunkter på de förhoppningar jag ställts inför. Utan betänkligheter gjorde jag precis vad som önskades och levererade, som det numera heter.
En julidag 1953 lämnade vi Skänninge i vår Mercury (med registreringsskylten E 26598). Vi åkte i jämn fart mot nordost och med siktet inställt på rikets huvudstad. Hela sex personer hade trängts samman i bilen: lillebror Göran, sex på det sjunde, mor Herta – som i likhet med den svårt korrupte FIFA-chefen Joao Havelange skulle gå ur tiden först 2016 i en ålder av 100 år – vidare mormor Gerda, morfar Hilding, bokhandlaren själv samt inte minst dennes äldste son Mats. Jag noterade att ingen av de resterande fem kunde stoltsera med att vara bäst i klassen. De fick minsann uppleva staden mellan broarna utan att ha åstadkommit ett skapandes grand. Om än med Hilding som lysande undantag. Jag återkommer strax till honom.
Stockholmsvistelsen artade sig till ett veckolångt kulturäventyr med landskampen Sverige – Ungern på Råsunda fotbollsstadion söndagen den 5 juli som den särklassigt främsta begivenheten. Eric förvarade sedan länge sex ståplatsbiljetter i en av innerfickorna. Mormor Gerda hade visserligen aldrig sett en fotbollsmatch i hela sitt liv och var högst måttligt intresserad, liksom f ö hennes man och dotter, men nog skulle denna svårflirtade trio skatta sig lycklig över att få se Puskas & Co live.
Dock fanns en hake. Varken jag eller än mindre lillebror Göran skulle med vår ringa längd kunna se ett smack av matchen bland de fullvuxna och tätt sammanpressade folkmassorna på ståplats. Detta hade äldre-generationen redan insett. Problemet löstes genom att morfar Hilding, som var en det praktiska hantverkets magiker och trollkonstnär, fått i uppgift att tillverka en 50 centimeter hög pall i snickerboa hemma på Fållingegatan i den östgötska småstadsidyllen. Det blev en gigantisk skapelse med plats för hela två representanter för människosläktet – eller snarare två halva. Göran och jag fick ”prov-stå” vid upprepade tillfällen. Vi gav pallen, som förfärdigats under en solvarm 45-timmarsvecka, tolv poäng av tio möjliga.
I samma minut som den långväga sextetten om fyra vuxna och två minderåriga passerade vändkorsen till Råsundastadion, dök en bredaxlad matchfunktionär med något vilt i blicken upp. ”Lantisar” var allt han undslapp sig innan han lät en kollega beslagta pallen. Sedan tog han Göran under ena armen, mig under den andra, andades djupt, log inåtvänt och släpade flinkt och fermt iväg oss genom vimlet fram till stängslet bakom ena målet.
Där hade vi fri och öppen sikt både mot Solna kyrka och mot hela planen. Vilken gränslös lycka! Fader Pluvius var i sitt esse, regnet forsade ner under hela matchen, men det bekom oss inte. Det handlade ju bara om vanligt vatten.
Råsunda var utsålt till sista plats – 35 876 åsyna vittnen – och auktoriserade hejarklacksledare eldade massorna, dessbättre enbart i bildlig mening.
Efter 21 minuter fick ”Rio-Kalle” Svensson vittja nätet till ackompanjemang av tämligen diskreta men taktfasta huj-huj-hajra från tillresta ungrare. Spelgeniet Ferenc Puskas, major i det civila, var den som exekverade med ett av sina totalt 84 landslagsmål på 85 landskamper. Men de blågula kom igen. Bara åtta minuter efter magyarernas 0–1 utjämnade järnkamin Sandberg, med dop-namnet ”Knivsta”, på frispark. Plötsligt fladdrade nätet till bara fyra meter från platsen där Göran och jag fattat posto. Den synen har jag alltsedan dess burit med mig i livets alla skiften.
Tidigt i andra halvleken återtog sönerna från Pustan ledningen genom kantspringaren Laszlo Budai. På nytt kvitterade Sverige, nu genom Nils-Åke ”Kajan” Sandell, till vardags notorisk målskytt för MFF. Men som väntat fick gästerna sista ordet. Nickspecialisten Sandor Kocsis, mannen med de sorgsna ögonen, och den släpande centern Nandor Hidegkuti såg till att de vinröda återvände hem med 4–2 i bagaget.
Med tindrande ögon och blossande kinder kunde Göran och jag konstatera att varken undrens eller Ungerns tid var förbi. Vilken match! Och vilket underbart ösregn!
Det hör till saken att den ungerska nationalelvan dominerade världsfotbollen under 1950-talets första hälft ända fram till revolten 1956 med åtföljande inmarsch av ovälkomna sovjetiska förband. Under 51 landskamper vann man 43, spelade oavgjort i sju och förlorade endast en – olyckligtvis VM-finalen mot Västtyskland i Bern 1954.
Morfars pall fick snar upprättelse. Faktum är att Råsundamatchens första målskytt fick den i pris – och i dag återfinns pallen i Ferenc Puskas-stadions välskötta museum. Där har jag själv beundrat den.