5000 tecken, sitt livs största match, hur ska en 47-årig mellanchef från Sparreholm, inflyttad till Stockholm 2002, klara av detta? Så mycket mer man vill berätta. Om hur jag första gången genom en kollega besökte Råsunda, från säsongen 2004 som slutade i ett år i Superettan, till säsongen 2006 som nästan slutade med ett SM-guld fram till denna match. Vi ger det ett försök.
Säsongen 2018 har jag tre starka minnen från. Det första är bortapremiären i Malmö. En på förhand svår match där vi fick med oss ett starkt 1-1-resultat. Här började tron på att säsongen skulle kunna bli något, att det här var ett AIK som faktiskt var på riktigt. Det andra starka minnet var GIF Sundsvall på bortaplan den 15 juli. Totalt utrullade sätter Rashidi bollen i krysset i sista minuten, den sortens segrar ett lag behöver för att vinna en serie. Och så derbyt mot Bajen i september som börjar med att Henok rullar en straff utanför efter att ha lurat målvakten men revanscherar sig med det enda målet efter en otrolig passning av Tarik Elyounoussi.
Men tillbaka till matchen.
Den 4 november 2018, på Nationalarenan i Solna. Min matchförberedelse är likadan som alltid: två stora stark på Carlsberg Bar, ståendes vid bardisken i min ensamhet och dricker mina två öl. Alltid två, aldrig en, aldrig tre – exakt två, så ser min förberedelse ut. En öl räcker inte för att stilla nervositeten, och dricker jag tre blir koncentrationen dålig. Två öl är den perfekta uppladdningen, min nervositet hålls i schack och mitt omdöme är klart. Jag kan objektivt se om Tarik Elyounoussi och Henok Goitom har kemin för dagen, eller om Sebastian Larsson och Kristoffer Olsson kommer äga mittfältet som de gjort hela säsongen. Kombinationen av hårt jobb och Koffes genialitet är det som gör AIK till en maskin som inte går att besegra.
Min blick följer intensivt liverapporteringen mellan Norrköping och Örebro medan mina två Norrlands Guld förtärs i den stimmiga baren framför Södra Läktaren. Om Norrköping kryssar eller förlorar är SM-guldet vårt. Nio långa år har gått sedan senaste guldet, när jag var på Nya Ullevi och såg Daniel Tjärnström avgöra matchen mot IFK Göteborg.
Kennedy Igboananike sätter 2-2 för Örebro i 85:e minuten och guldet ser ut att vara klart redan innan vår match startar. Men i 94:e minuten gör Daniel Sjölund 3-2 till Norrköping och förstör förfesten. Men inför ett slutsålt Friends Arena har AIK chansen att säkra guldet, och för första gången någonsin har jag chansen att se mitt älskade AIK vinna SM-guld på hemmaplan. Det enda vi behöver är att vinna mot GIF Sundsvall.
William Eskelinen gör sitt livs match, med den ena otroliga räddningen efter den andra, och när Heradi Rashidi drar ett öppet läge i ribban förstår jag att festen är inställd, och att allt avgörs i Kalmar den 11 november 2018.
Problemet är att jag inte kommer vara där. För fem månader sedan bokade jag en resa med mina kompisar till Rom. Vi ska se Roma-Sampdoria på klassiska Olympiastadion, men allt jag vill är att vara i Kalmar. Men det går inte att ställa in, resan är betald sedan länge och alla i gänget har sett fram emot att komma iväg. Att de dessutom håller på Hammarby och IFK Göteborg gör det inte lättare att ställa in resan.
Olympiastadion, 11 november 2018. Uppladdningen har haft allt man kan önska. Öl i plastglas utanför Olympiastadion i ett Rom som välkomnar oss med 25 grader och strålande sol. Roma möter Sampdoria med Robin Olsen i mål. Stämningen är magisk, vi sitter snett till vänster om Romas klack och ljudet är öronbedövande. Bangers smäller och trycket från Curva Sud är starkt från start. Matchen i sig har allt man kan önska, massor av mål och ett Roma som öser på framåt. Jesus gör 1-0 i 19:e minuten, Schick och El Shaarawy avgör matchen för ett Roma som går upp till 3-0. Sampdoria reducerar men El Shaarawy stänger definitivt matchen med sitt 4-1-mål. Detta är den bästa match jag sett utomlands. Bättre än Old Trafford, Tottenham Stadium eller Craven Cottage som vi tidigare besökt på våra kompisresor.
Det enda tråkiga med den här matchen är att jag inte minns en enda minut eller ett enda mål. Samtidigt som matchen pågår spelar AIK mot Kalmar på Guldfågeln Arena, och jag sitter på Olympiastadion och följer matchen på mobilen. Glädjen när vår alldeles egna legend från Dalsland nickar in 0-1 är enorm. På Olympiastadion är temperaturen runt 25 grader och solen värmer, men jag skulle ha bytt det direkt mot att vara på ett ruggigt Guldfågeln. Euforin när guldet är säkrat är en blandning av glädje och lättnad.
Resten av dagen firas på olika barer i Rom. Glädjen är stor men framför allt minns jag tomheten när guldet var klart. Det fanns mer att förlora än att vinna. Denna match är ändå mitt finaste fotbollsminne, även om jag inte minns någonting av den. Hoppas det inte dröjer för länge tills det är dags igen!