Jag var ärligt talat en ganska usel fotbollsspelare. En fruktansvärd prestationsångest kombinerat med en snudd på obefintlig träningsvilja gav föga förvånande aldrig några större resultat. Det ska sägas att jag hade förutsättningar som borde vara till min fördel. Jag växte klart tidigt och mätte 1.90 redan som femtonåring. Trots detta lyckades jag väldigt sällan vinna en luftduell. Jag var inte rädd för bollen, men jag hade en komplicerad relation till den. Under tiden lädret färdades i luften började jag alltid överlägga mina olika alternativ.
Och inte på det sexiga spider sense-sättet som man har hört Zlatan beskriva. Att tiden stod stilla och han såg spelmöjligheterna öppna upp sig. För mig rasade tiden mot mig i samma vanvettiga fart som bollen. Vilket gång på gång lämnade mig handlingsförlamad av beslutsångesten som infann sig. Jag minns särskilt när jag förlorade en nickduell mot en spelare som mätte upp till under min armhåla. Jag var så nöjd att det nu äntligen skulle ske att jag glömde bort själva konceptet: att nicka.
Jag var vänsterfotad vilket många förknippar med spelgenier som Maradona, Messi eller finsmakarnamnet Gutí. Dessa gudabenådade vänsterfötter har förmågan att i stunder få en perfekt träff som då bäst beskrivs som att det inte ens känns i foten. Låt oss bara konstatera att mina skott kändes. Rejält.
Om jag ska likna min spelstil med någon så är den medelmåttige Real Madrid-yttern Santiago Solari ett namn som dyker upp. Spetslös och bortglömd.
Jag spelade som vänsterytter fram till att jag var elva år i Älta IF men slutade gråtande en dag då pressen att leverera blev för stor. Min kärlek till sporten lurade dock in mig igen några år senare. Jag tog upp karriären – nu i Sköndals IK. Jag hade hunnit bli sexton år och några killar från klassen spelade i laget. På så sätt hade jag lite av en räkmacka in i gemenskapen.
Framför allt lagets stjärna, Victor af Wetterstedt, var en vän. Vi hade med nöd och näppe överlevt varsin alkoholförgiftning sommaren innan på Peace and Love-festivalen i Borlänge. Han är central i den här berättelsen. En tonårsvirtuos som gnuggade straffområde till straffområde i 90+ minuter. En mittfältare som hade allt. Grovjobbet. Passningsfoten. Blicken för spelet. You name it. SIK:s svar på Steven Gerrard.
Jag har ett par träningar i kroppen när vi tar oss an årets första träningsmatch. Av någon anledning får jag förtroendet från start. Såhär i efterhand vittnar det om vilken obefintlig konkurrens det fanns på min position. Eller kanske ville tränaren – en varm eldsjäl vid namn Pelle Steensma – kasta ut mitt rangliga tonårsjag på djupt vatten för att se om jag kunde simma. Pelle var besatt av träningar med spel utan mål och att säga att vi “sprang som härken” när vi inte tog i. Men den här mulna dagen i april på en grusplan i Skarpnäck, så skulle tränaren inte få någon anledning att skälla på mig.
Vi möter Spårvägens FF. Ett lag som på den här tiden – tidigt 2000-tal – satte skräck i södra Stockholms pojklag. Även om det inte sägs rakt ut så är det underförstått att vi bara är här för att hålla nere siffrorna. Vi är dödsdömda.
Kanske var det just det omöjliga i uppdraget som gjorde att pressen lyfte från mina annars tyngda axlar. Eller kanske var det att Gud log mot just mig, just den dagen. Om han nu har tid över för en träningsmatch för pojkar födda 1989. Jag har inte svaret på den frågan, men jag vet att jag den första halvleken kunde gå på vatten.
Jag får tidigt bollen på vänsterkanten och ser mig själv släppa den på en touch till lagets stjärna Victor i mitten. Där och då säger det klick. För inte nog med att passningen sitter perfekt, jag tar dessutom en löpning direkt efter att bollen lämnat min fot och Victor kan med enkel tillbakapassning fullborda väggspelet. Jag skapar mig en yta och stormar mot straffområdet.
Hade någon på SVT-redaktionen kommit på programserien Mästaren 2006, så är det inte omöjligt att premiäravsnittet hade handlat om det löpsteg jag nu helt plötsligt plockar fram.
Att säga att jag smeker in bollen är ingen överdrift, jag slår ett inlägg som visserligen inte leder fram till någon direkt målchans, men som ändå skapar ett sus från bänken. “Härligt!” “Bra tänkt!”
Under 45 glödande minuter har jag och Victor ett samarbete som kan jämföras med de allra största vi har haft i världsfotbollen. Han hittar mig som Gerrard hittar Torres. Jag kan känna hans närvaro på samma självklara sätt som Yorke kände av Coles. Stjärnorna stod lika rätt som när Bergkamp telepatiskt fann Henry. Jag gjorde inget mål eller nån assist eller så och jag gick ut i paus efter ett förutbestämt byte. Det var väl ärligt talat inte ens en fyrplus-insats men det var ta mig fan starka tre plus. Den fasansfulla stanken från benskydden slår mot mig som en vägg när jag sprudlande rullar ner strumporna på bänken. Jag kan ta över världen.