Dunk! Dunk! Dunk!
Jag sätter mig upp i sängen. Det är varken första eller sista gången jag förbannar plåtdörren till huset. Den låter som en gong-gong när barnen knackar. De ropar på mig genom oljudet:
”Sam! Sam! Sam!”
Varken gong-gongen eller ropen kommer att upphöra förrän jag öppnar.
”Good morning Sam!”
Lamika står utanför. Hans stora ögon och det bredaste leendet i östra Afrika får mig på gott humör.
”Are you ready for the game?”
Det sägs att det finns fyra religioner i Uganda. Muslims, Catholics, Protestants och Born Again Christians. Men den som en gång satt sin fot på östafrikansk jord vet att Premier League är större än Gud. Alla har ett lag. Taxibussarna tapetseras med klistermärken, en liten tv kan locka hundratals. Men för de flesta är det radio som gäller.
Byn Golomolo ligger precis vid Victoriasjön. Här bor 200 föräldralösa barn. Deras hem är en skola i obygden. De undervisas av sex lärare som också agerar föräldrar. Det finns en handpump för vatten. Maten består av majsgröt. Varje dag. Den tillagas över öppen eld.
På helgerna smyger Lamika upp i byn för att tjuvlyssna på radio. Jag har aldrig träffat en 9-åring som kan mer om Premier League, och allt han kan kommer från en batteriradio i en djungelby. Han är en talang med bollen också. Och idag ska vi spela match.
Härom dagen besökte jag Nakivubo Stadium i huvudstaden Kampala. Där skulle det spelas final i Cupen mellan kungadömen. Uganda består nämligen, lite beroende på vem man frågar, av mellan sju och 19 etniska kungadömen. Och självklart spelades cupfinalen på en utsåld arena.
När jag frågade en funktionär om det mot förmodan gick att komma in på stadion tittade han på mig sådär förvånat som man bara kan bli tittad på som vit man i Uganda. Sen tog han min hand och förde mig till VIP-entrén. Jag behövde inte betala och placerades bredvid arenans enda andra vita person. Så började matchen. Trodde jag. Ut sprang en skock tjocka gubbar och en skara inte riktigt lika tjocka gubbar. ”Vad är det som händer?” frågade jag mannen vid min sida. Det var en förmatch. ”Members of Parlament mot Members of Press”. Den avslutades med ryggdunk och high fives. Parlamentet vann. Det var inte den fria pressen som spelade fotboll den dagen. Fri press i Uganda är ungefär lika ovanligt som demokratiska val. Presidenten har suttit vid makten i 38 år. Den styrande ordningen stavas korruption. Det är under en sådan ordning det spelas ytterst vänskapliga vänskapsmatcher mellan tjocka rika män i parlamentet och medeltjocka män i presskåren. Det är också i ett sådant samhälle som en ung vit backpacker kommer in på en utsåld arena genom VIP-entrén.
Efter förmatchen vandrade gubbarna upp på åskådarplats. Eller ja, först hälsade de på mannen bredvid mig. Sedan hälsade de på mig. VIP-läktaren tog form, Ugandas parlament och jag.
Finalen i mästerskapet för kungadömen var ingen höjdare. Buganda vann med 1-0. Idrottsministern lät mannen bredvid mig räcka över pokalen. Det visade sig vara Ugandas skotska förbundskapten Bobby Williamsson. Själv smög jag ut och reste hem till Golomolo igen.
”Good luck!” säger Lamika. ”Maybe you can be like Elimanda!”
Johan Elmander leder skytteligan i Premier League. Och det är dags för den stora matchen mellan lärare och elever. Den spelas på hårt stampad jord. Regnperioden är inte till underlagets fördel och mellan de två målen, som består av små kvistar, är det fyra meters höjdskillnad. Planen ramas in av ett majsfält på ena sidan och en mer odefinierad imaginär linje på den andra. De tre reglerna är ”andiball”, ”kåna” och ”offsidi”. Dessa tillämpas frekvent. Oftast som protest. Eftersom målens storlek är oklar förekommer återkommande debatter kring just detta. Är man duktig på att argumentera kan vilket skott som helst gå ribba och ut. Det är universell skolgårdsfotboll som gäller. Alla jagar bollen i klunga. Det viktigaste är att dribbla mycket och skjuta hårt.
Barnlaget består av allt från små 5-åringar till fullvuxna män som sägs vara 13 år. I lärarlaget är alla vuxna. Fast på fotbollsplanen är vi alla barn. Jag är den enda av de 38 spelarna som bär skor. Jag är också den enda som äger ett par skor.
Skolbarnen vinner. Lamika avgör matchen genom att retfullt enkelt tunnla matteläraren. Han tar omedelbart täten när barnen springer ärevarv med ett stulet sockerrör som pokal. Själv står jag kvar och protesterar. ”Andiball!” Dessutom var det solklar offsidi. Och alla såg väl att skottet gick ribba och ut?
”Good game!” säger Lamika. Kritvita tänder, glittrande ögon. Han saknar föräldrar. Han saknar skor. Han saknar kläder. Den brutala verkligheten är att han också saknar framtid. Men just nu strålar han. För Lamika är 9 år och älskar fotboll!
”Best game ever, Lamika!”
Efter matchen ligger jag i sängen igen. Tankarna snurrar. Gubbarna på Nakivubo Stadium. Pengarna i Premier League. Fotbollsplanen i Golomolo. Mitt huvud brottas med en värld utan rättvisa. En match jag inte kan vinna. Tårarna rinner. Jag behöver sova.
Dunk! Dunk! Dunk!
”Sam! Sam! Sam!”
En match till.