Minnet är liksom dammigt, precis som glaset på den inramade bilden av Tyresö FF pojkar födda 1985. Ska jag slänga dina grejer på vinden hade pappa frågat och det borde han väl egentligen göra. Jag tittar på bilden. Vi som är längre står i ett bakre led, de i främre sitter på stolar. Målvakten Marcus ligger längst fram. Benjamin är med på bilden. Han ler och tittar in kameran. Den blonda pagefrisyren för tankarna till både Daniel Toivonen i Skilda världar och Nick Carter i Backstreet Boys. Tidstypiska markörer. Benjamin är inte med på någon annan lagbild efter Piteå summer games 1997.
Det är mitt livs match men framförallt är det Benjamins livs match. En match jag knappt minns. Jag vill säga att det inte fanns något stort nät bakom målen som fångade upp missade bollar så man fick springa och hämta. Gratis kondition, ett klassiskt tränarskämt. Jag tycker att den här matchen borde vara tydligare i mitt minne än den där dammiga bilden. Den borde kännas mer. Så tänker jag i alla fall nu när jag som trettionioåring med egen dotter tittar på en bild och försöker återvända till den där gruppspelsmatch två av tre i Piteå summer games. Men det är klart, vad visste vi om livet då, ett gäng sorglösa fotbollsspelande tolvåringar på sommarlovscup.
Vi brukade alltid åka till Aroscupen i Västerås men i år skulle vi till Piteå. Inte för att det spelade någon roll. Jag minns att vi fick åka nattåg och att marken gungade när vi kom fram. Jag kände inte Benjamin. Vi gick i olika skolor, han en närmre Tyresö Centrum och jag i en skola längre ut på halvön. Minnet säger att Benjamin höll sig lite för sig själv, utan att vara utstött. Han utstrålade en trygghet som många av oss andra saknade. Han spelade vänsterback, jag höger. Benjamin vårdade bollen och kunde hålla i den som siste man. Inte som jag som knappt vågade lämna passningsskuggan med risk att få bollen, eller som skickade långt så fort en forward tog ett kliv emot mig.
Ett annat minne från den där turneringen är att Abbe, han som var överlägset bäst men som senare i livet skulle välja haschet sparkade på en tom PET-flaska på golvet. Flaskan flög upp på min hand och träffade precis mellan tumman och pekfingret. Det gjorde fruktansvärt ont. Orimligt ont, men det skulle ingen förstå så jag blev tvungen att kämpa emot tårarna. Ingen vill misstas för att vara glasmästarens son som börjar gråta av att få en tom PET-flaska på sig. Varför minns jag just det? Denna i sammanhanget helt obetydliga detalj?
Tillbaka till slutminutrarna av gruppspelsmatch två av tre. Benjamin sprang till sidlinjen och ville byta. Du orkar lite till bara sa tränaren. Benjamin gick tillbaka in på planen. Jag minns inte om jag spelade eller oroade mig för att bli inbytt. Jag minns inte om Benjamin faller ihop, men jag antar att han gjorde det. Tolv år gammal. Kom läkare in på planen? Det måste de gjort. Jag minns värken av PET-flaskan men jag kan inte minnas när Benjamin eventuellt faller ihop och definitivt aldrig mer ställer sig upp igen.
Vi i laget åkte och badade efter matchen. Det måste väl varit Pite havsbad även fast vi var inomhus. Jag rumlade runt som i en tvättmaskin och kastades ut i det kolorstinna vattnet. Nyligen fick jag lära mig att ju mer klor det luktar i en simhall, desto mer kiss finns det i vatten. Vi åt Refresher och drack Troccadero. Det gick ett sant rykte om att jag fick hundra spänn per mål jag gjorde. Det blev ett mål på åtta fotbollsår. Märkligt nog på en snedsparkad hörna som gick hela vägen in i mål. Förmodligen i Aroscupen. Benjamin får inte äta några fler Refresher. Han kämpade för sitt liv, först på ett sjukhus, sedan i en ambulanshelikopter. Någonstans däremellan dog Benjamin.
Vi samlades i gymnastiksalen där vi bodde. Tränaren med dubbelnamn tände ett ljus. Ett medfött fel i hjärnan, något för tunt kärl hade gått sönder och orsakat en propp. Det var Benjamins öde. Vi var rädda, tror jag. Jag frågade varför inte Benjamin fick byta, och det svider av skam att jag frågade det. Som om det vore tränarens fel, men jag får veta att det är ”bra att jag snackar, bra att jag vågar säga det jag känner”. Motståndarlagets tränare kom in i vårt rum och frågade något om morgondagens match tre av tre i gruppspelet. Han måste undrat om vi var ett kristet lag där vi satt i ring med ett tänt ljus och händerna i varandra. Vi bestämde oss för att spela för Benjamin.
Vi var inte speciellt bra men lyckades vinna, för Benjamin. Det blev 16-del. Vi mötte laget som hette Inter Orhoy, ett mycket bättre lag än oss med oklar koppling till italienska Inter. Vi spelade återigen för Benjamin men förlorade med tvåsiffrigt. Det blev dags att packa och åka hem.
Nattåget tillbaka till Stockholm, Tyresö och ett hallonsoda-tillvänt sommarlov. Jag har för mig att Benjamins pappa liknande barnprogramledaren Johan Anderblad men det kan vara helt taget ur luften. Vi kom fram och marken gungade återigen. Benjamins föräldrar väntade på ett tåg utan deras tolvåriga son.