Sju var mitt nummer, mest på grund av Beckham men också Henke i Celtic. Den här kvällen, när de äldre grabbarna rafsat åt sig sina tröjor, återstod i botten av tränarens trunk på golvet i omklädningsrummet bara en sliten nummer 19. Urtvättad och med gamla sponsorer på bröstet. Den måste ha varit av en tidigare årgång och var alldeles för stor för mig. Stoppade ner den i shortsen i ett försök att smälta in.
Några timmar tidigare satt jag hemma vid köksbordet och kämpade med att få i mig mitt vanliga matchmellanmål. Fralla, fil med flingor och apelsinjuice. P4 Gotland på radion som vanligt. Den här eftermiddagen växte allt i munnen och jag hade svårt att uppfatta vad programledarna sa eller vilka låtar som spelades. Jag och en lagkompis hade dagen innan blivit uttagna att spela seriematch med den ett år äldre årskullen i vår förening. Borta mot Ik Graip i bruksorten Slite på nordöstra Gotland.
Tuggade, tuggade, tuggade. Försökte svälja frallan.
Sekundvisarna på köksklockan tickade snabbt. Vad som skulle kunna bli mitt livs chans att visa framfötterna närmade sig men i stället för förväntan brottades jag med något helt nytt och okänt. Ett mörkt obehag tog mig i ett hårt grepp.
På parkeringen vid klubbstugan på det gamla regementet i Visby där de äldre spelarna droppade in en efter en önskade jag att jag hade tackat nej, eller att matchen skulle ställas in. Som barn blev jag ofta åksjuk, och min far brukade därför be tränarna att jag skulle få sitta i framsätet till bortamatcherna. Den här gången hade jag uttryckligen bett honom att låta bli och jag satte mig istället på första bästa lediga plats i baksätet. I bilen blandades reklamraddions jinglar med historier från högstadiet. Lätt illamående satt jag tyst.
Uppvärmning med helt nya övningar som var svåra att hänga med i och ett stort gemensamt ställ för vattenflaskorna vid sidlinjen. Jag hade varit på väg att ta fram min egen flaska från Team Sportia som min far märkt “NISSE” med stora bokstäver, men behöll den i väskan.
Sköljde munnen, knöt mina nyputsade Puma King, tejpade benskydden och tog några tuggor banan. Fortfarande svårt att svälja. Tittade ner i golvet, lyssnade på tränarens sista instruktioner. Slog hjärtat fortare än vanligt? Sa han att jag skulle börja från start? Det var jag inte beredd på, men mitt namn stod i alla fall på tavlan.
Placerade mig långt ute på vänsterkanten när domaren blåste igång. Planen var bred, så mycket större ytor än i sjumanna, ändå kom alla motståndare snabbt tätt inpå mig. Så fort jag fick bollen skyfflade jag den ifrån mig så snabbt det bara gick. Ville bort. Längtade tillbaka till sjumanna, till femmanna, till matcherna mot min lillebror hemma i trädgården.
Undvika misstag, inte göra bort mig. Undvika misstag, inte göra bort mig.
Känslan från mellanmålet ville inte släppa taget, fortplantade sig i stället från huvudet, via axlar, mage och ner i benen, fötterna. Jag kämpade med att få fart på lår, vader, vrister. Rörde mig som i drömmarna där man har bråttom någonstans men aldrig kommer fram. Min vänsterkant så oändlig, så långt fram till motståndarnas mål, så himla långt hem att försvara. Jobbigt att få ner luft i lungorna. Ville mycket men hade inga idéer där ute. Blev rädd att få bollen, låtsades vilja ha den men gömde mig diskret när det blev skarpt läge. Pustade ut och tog en stolpe på defensiva hörnor. Hoppades att bollen skulle dimpa ner nån annanstans än nära mig. Någon ropade och gestikulerade, gällde det mig? Någon skrek mitt namn, jag höll ursäktande upp en hand i luften.
Lukten av lantbrukens gödselbrunnar i närheten, flugor som surrade, ljummen augustikväll och solen som fortfarande höll sig ovanför trädtopparna. Borde ha varit idylliskt men inuti i mig brann en blandning av skräck och ängslan.
Låt mig slippa få bollen. Låt mig slippa få bollen.
Av själva matchen minns jag inte mycket mer. Varken målgörare, resultat, betydelse för placering i serien. I halvtid blev jag utbytt och ersatt på vänsterkanten av min lagkompis, min årskulls stora stjärna och tekniker. Kunde äntligen ta av mig den för stora tröjan, ta på mig överdragsjackan och sätta mig bland avbytarna. Tror jag fick ett par klappar på axeln. Inte mycket blev sagt. Jag hoppades smälta in på bänken, hoppads slippa spela mer. Det kändes alltmer som en stor personlig seger ju längre matchen gick och det blev tydligt att det inte skulle bli något mer inhopp. Med den insikten klarnade tankarna snabbt och jag återfick kontrollen över kroppen.
Min lagkompis tog samtidigt för sig på planen, ropade till sig bollen, gjorde spektakulära saker med den. För honom tedde sig kanten så greppbar och som så hemma, liksom hans roll i gruppen med de äldre var så självklar.
Dagen efter var jag tillbaka i träning med mina jämnåriga lagkompisar. Det skulle dröja innan jag fick mitt livs chans igen.