En söndag i mars kan vara vacker, solig, krispig och skvallra om vårens intåg. Den kan vara fylld med smältande snö och kvillrande vårbäckar, ackompanjerad av fågelkvitter och vindbrus från de ännu kala träden. Men den kan också vara raka motsatsen, kallt, dimmigt, grått och allmänt motbjudande, som den marssöndag 1987, dit vi nu ska färdas i minnenas vindlande katakomber. BK Ångest ställdes mot Värmdö IF i andra kvalomgången av Stockholm Cup.
BK Ångest bildades formellt i augusti 1982 i ett kök i Skärholmen. Detta i svallvågorna av att vi, ett gäng inspirerade av fotbolls-VM i Spanien, spelade nattlig fotboll på ängarna runt det blivande Sätra Strandbad. Samtidigt som det dracks te och andra drycker föddes tankarna om att vi skulle starta ett riktigt lag, övertygade om att vi snabbt skulle kunna avancera genom seriesystemet. Första säsongen, 1983, blev dock en besvikelse, minst sagt. Efter endast en seger och en oavgjord kom vi sist i division 9, en poäng efter BK Träsket.
Det skulle bli bättre så småningom om än inte någon rusning genom serierna. 1986 lyckades vi, via en rafflande avgörande seger mot ärkerivalen Rävholmens IF, bli klara för division 7 kommande år. Av bara farten tvålade vi till Kälvesta IoF med hela 14-1 i första kvalomgången till Stockholm Cup varpå det visade sig att vi skulle få möta Värmdö IF i nästa runda, tidigt på våren 1987. Värmdö hade betydande meriter från högre divisioner men var nu på tillfälligt besök nere i division 6. I Stockholm Cup inleds varje match med handicapstraffar om man kommer från olika divisioner och det är föregående säsongs tillhörighet som räknas. Det innebar att vi fick börja med två straffar vilket för oss kändes som en möjlighet att få till åtminstone lite spänning i matchen. För, ärligt talat, vi gav nog inte oss själva någon större chans till ytterligare avancemang.
Matchen gick av stapeln på Kristinebergs IP’s frusna, knöliga grus och det var, som sagt, ingen toppendag för fotboll. Publiken kunde räknas på ena handens långfinger. Redan på uppvärmningen var det lite tendenser till att vricka fötterna på underlaget och vi önskade nog mest att vi skulle lyckas undvika skador och komma undan matchen med hedern i någorlunda behåll. Domaren signalerade att det var dags för oss att slå våra straffar. Att vår skyttekung Janne, kallad ”vår klubbs Rossi” i vår egen tidning Skriket, skulle slå den ena var självklart. Den andra tog jag, målvakten, efter lite diskussion.
Jag klev fram först, la upp bollen på straffpunkten, tog några steg bakåt, rörde mig fram mot bollen och precis då jag skulle slå bollen mot målvaktens högra stolpe halkade jag och det blev en riktig praktmiss. Bollen rullade långsamt på behörigt avstånd från sagda stolpe. Några leenden kunde spåras från motståndarna medan Janne gick fram och upprepade min procedur, tyvärr hela proceduren, för till vår förvåning begick han samma misstag. I stort sett en kopia av min tidigare miss. Värmdös spelare skrattade gott och vi insåg att vår chans att skapa ens något slags spänning hade glidit oss ur händerna.
Visst hade vi upplevt nesliga förluster tidigare. Ett klassiskt minne ur BK Ångests liv var redan från första säsongen då vi förlorade mot FC Jönssonligan med 0-2 men noterade att de använde sig av så kallade bandybyten vilket inte var tillåtet då, ens i de lägsta divisionerna. Vi sände in en protest till StFF och döm om vår förvåning då vi faktiskt fick till ett omspel på neutral plan. Som vi förlorade med 0-10!
Nu hade vi just försatt vår chans och efter att ett leende Värmdö strax efter avspark satte 1-0 alldeles för enkelt så var ju hoppet fullständigt ute. Värmdö valde nu att spela runt bollen för att ytterligare förnedra oss när plötsligt vår vindsnabbe forward Erik stal bollen, rusade ifrån de blåvitrandiga motståndarna och satte 1-1 till höger om en överrumplad målvakt. Bara minuten senare utnyttjade vi att Värmdö fortfarande såg chockade ut. Vi drog upp ett anfall från högerkanten, inlägg och Janne, hade bara att stöta in ledningsmålet.
Vi höll detta till halvtidsvilan och märkligt nog kändes det inte lika kallt längre. När spelet blåstes igång igen verkade det som att Värmdö fortfarande var i chock vilket vi snabbt tog vara på och på en kontring satte Janne 3-1. En stund senare, ny kontring och nytt mål av Janne. Vi kunde nu uppfatta en stigande irritation hos motståndarna vilket resulterade i dels en utvisning för dem, dels att man helt glömde bort att fotboll är ett lagspel. Utvisningen resulterade också i en straff som Janne satte till 5-1 och fick revansch för den inledande missen. Värmdö reducerade strax efteråt men matchen var ändå avgjord och efter att domaren blåst av vid ställningen 6-2 (tennissiffror) vägrade flera av motståndarna att ens tacka för matchen medan vi, med stärkta självförtroenden, kände det som att vi skulle kunna gå hela vägen.
En känsla som dog redan veckan efter då vi blev utslagna av FG Duck med 1-5 men det är givetvis en helt annan historia.