Under min livstid har Degerfors IF gått upp i Allsvenskan tre gånger.
När det skedde första gången, 1993, hade jag antingen inte indoktrinerats nog i eller var särskilt intresserad av sporten fotboll. Några år senare, 1997, var jag en av de 6138 åskådare som såg Östers Nicklas Persson kvittera i den åttiosjätte matchminuten och med det målet skicka ur Degerfors ur svensk fotbolls högsta serie.
Men det är inte besvikelse denna text ska handla om. För att komma dit vi ska behöver vi vrida fram klockan sisådär 23 år, till den femte december 2020.
Då befann vi oss, jag och min hustru, på BB i Örebro (fiendeland, jag vet) med vår då två dagar gamla son. Fokus var således på sånt som hör nyblivna föräldrar till. men inte ens en färsk bebisbubbla kunde få mig att koppla bort Degerfors IF helt.
Efter att i några omgångar snubblat och haft lite otur istället för att säkra en allsvensk plats, var det så sista chansen nu. Givetvis skulle detta ske i säsongens sista match, borta mot Ljungskile på en covidtom Bravida Arena. Inte direkt Stora Valla, eller ens Skarsjövallen.
Det var alltså inte snack om att befinna sig på plats, och heller inte att se matchen hemma i soffan. Istället fick en surfplatta, placerad på ett vitt plastbord med hjul, bli mina ögon ut i världen.
Jag kan inte påstå att jag minns särskilt mycket av själva matchen, bortsett från nervositet.
Det var inte en match som mitt rödvita lag dominerade, snarare tvärtom. Ljungskile hade både ett gäng farliga lägen och en nick i stolpen – precis den matchbild man inte vill ha när allt hänger på att man måste vinna.
När jag kollar matchstatistik var det trots allt i första halvlek som den mustaschprydde Sebastian Ohlsson gjorde det förlösande första målet. Minnet säger att det tog betydligt längre tid än så, men det är säkert sammanblandat med någon av de andra kniven-mot-strupen-matcherna man sett.
Nu hade Degerfors en fot i Allsvenskan, men det kändes långt ifrån säkert. Inte ens när Johan Bertilsson med sitt nittonde mål för säsongen utökade ledningen kändes det säkert. Det var väl inte förrän Victor Edvardsen i åttiofemte minuten gjorde 3-0 som det faktiskt stod klart att det inte skulle vara Superettanfotboll jag såg nästa gång jag klev innanför Stora Vallas entré.
Drygt fyra år senare när jag ser tillbaka på den här dagen är jag särskilt tacksam över att Erland, min förstfödde, var en så pass snäll bebis och att hans ankomst till världen blev utan komplikationer. Det gav mig möjlighet att se mitt livs viktigaste fotbollsmatch.
Kände jag någon fomo när jag såg bilderna och videoklippen från hur Degerfors huvudgata, givetvis med supporterpuben Bosna som nav, fylldes av euforiska supportrar? Jo, det får jag väl medge. Men det är svårt att vara besviken när man inom loppet av två dagar varit med om de kanske två största sakerna man kan vara med om. Att bli pappa och att laget i ens hjärta tar klivet upp till den högsta serien.