Kurt Hysén, Glenns pappa, tittar in i den kylskåpskalla bussen efter matchen där vi lutar oss tillbaka under vinterjackor för den dryga tvåtimmarsresan hem till Åmål. Han höjer handen som en hälsning till oss och säger på sin osvikliga göteborgska: ”Bra match gubbar!”.
Vi är 16 år. Dalslandslaget årgång 68-69 har mött våra motsvarigheter från Göteborgsdistriktet. Talanger i storlag som Blåvitt, Öis och Gais bidrar till Göteborgs distriktslag. Dalslands lag domineras av oss killar från Åmål, från IF Viken och IFK Åmål, lag som i bästa fall pendlar mellan division tre och fyra. Dessutom har vi några duktiga förmågor från Mellerud, Åsebro och en långhårig kille från Dals-Långed. Vi kommer från olika lag och brukar vara motståndare i den sju, åtta lag stora Dalslandsserien. Men i det här laget samlas vi kring Dalsland. Även om vi inte riktigt begriper storheten i begreppet Dalsland. Som 16-åring är det inte Dalsland man drömmer om. Göteborg, å andra sidan, är en del av stora världen. Volvo, Gyllenhammar, Liseberg och Glenn Hysén. Världen utanför Dalsland börjar i Göteborg.
När vi anländer till matchen tidigare på vinterdagen tränar, vad jag då misstänker, IFK Göteborgs U23-lag på vindpinade Valhalla IP. Jag ser Roland Nilsson i mängden. Han sticker lite ut, eftersom han är välkammad. Dessutom har han synts på tv tidigare under vintern. Blåvitt är mitt lag sedan 1982 efter äventyret i UEFA-cupen. Jag hade dessutom Svennis svärmor som flourtant i Åmål.
Konstgräset på Valhalla är ett av landets första. Hårt, artificiellt och inget jag gärna faller eller glidtacklar på. Det står klart efter några steg på mattan. Det är långt ifrån naturgräset på vackert belägna Örnäsvallen i Åmål om sommaren. Här är det kallt, blåsigt och inga föräldrar på plats.
Matchen inleds. Jag börjar på topp i en 4-4-2-uppställning. Jag gillar egentligen bättre att lira på topp i mitten i en 4-3-3 uppställning. Det är på något sätt fler möjligheter som center i en sån uppställning. Jag har dessutom ambitioner för spelfördelning, med en omvittnat bra bolltouch. Men 4-4-2 är det som gäller nu. Alla spelar så sen några år. Press-understöd. Jag tycker det är svårare. Men man får foga sig för laget.
Vår bäste spelare, IF Vikens välbyggde Tord Persson, som kan springa hur länge som helst, huserar på mitten och under hans ledning ger vi göteborgarna duktigt med fysiskt motstånd under första halvlek. Det är ju inte så att vi har bollövertaget på något sätt, men vi låter dem heller inte komma igenom till särskilt många chanser. Det är tajt och vi känner att vi har något stort på gång.
I halvtid är det 0-0. Helt otroligt.
Andra halvlek tar vid, vi fortsätter streta emot och gör vår kanske bästa match någonsin. I mitten av andra halvlek viker vi dock ned oss för en kort stund. Göteborg gör 1-0. Deras målvrål är ett erkännande för oss. Tänk att killar från storstaden kan bli så glada över att göra mål på oss. 1-0-förlust känns ändå som en seger. Jag blir utbytt strax efter deras mål. Bänken måste luftas. Alla måste få känna på storstadsmotståndet.
Jag börjar varva ned. Sätter mig ned och dricker av det vattnet, som nästan fryser i kylan. Jag förstår att matchen är över för min del. Trots att jag blir utbytt känner jag mig nöjd med mitt dagsverke. Press-understöd. Inte många bolltouch överhuvudtaget. Men spelet utan boll har fungerat. Jag ser från sidan hur deras stjärna Kaj Eskelinen blir alltmer frustrerad över att han inte får till det. Det märks att han är duktig och målmedveten. Men vi håller honom stången.
I 80e minuten tar matchen en ny vändning. Vår vänsterback skadar sig och det finns ingen ytterligare back att tillgå efter flera skador på vårt vilt kämpande gäng. Tränaren tittar sig planlöst omkring i strålkastarskenet på Valhalla. Han vänder sig till slut till mig: “Wennö, in på vänsterbacken!”.
Jag har spelat fotboll hela mitt liv. Men back har jag bara provat en gång. Jag är dribbler, målskytt och framspelare. Jag hinner tänka på de fem minuter jag gjorde som back som tioåring i Sandvikens IF i slutet på sjuttiotalet, innan flyttlasset gick till Åmål. Samtidigt är jag ju inte rädd. Känner mig trygg på en fotbollsplan. Fotbollen är mitt liv. Och det är bara tio minuter kvar av matchen. 1-0-underläget är stabilt och det ska väl gå att spela undan, tänker jag. Kanske kan jag till och med få till en långboll men min fina passningsfot till någon i anfallet som kan kvittera. Jag joggar in på planen. Skriker ett pubertalt ”kom igen nu gubbar!”.
Inne på planen blir det min uppgift att kontrollera och markera en alltmer frustande Kaj Eskelinen. Nu kör vi. Vår målvakt sparkar ut en inspark. Tio minuter kvar.
När domaren efter 90 minuter och viss stopptid blåser av matchen har vi förlorat med 6-0. Kaj Eskelinen gör fem mål de sista tio minuterna.
På vägen hem i bussen till Åmål när jag vaknar till i höjd med Brålanda kan jag ändå inte glömma att Glenns pappa Kurt var inne i bussen och hälsade på oss efteråt. ”Bra match gubbar!”. En touch av den stora världen.