Jag log och tog emot de uppskattande tillropen och ryggdunkarna men inombords kände jag ingenting. Det var ju detta jag ville, äntligen var det jag och inte Micke eller Adam som den bullrige tränaren Mats skoj-intervjuade efter slutsignalen. Men sedan förstod jag att det var längesen det faktiskt handlade om fotboll.
Det var ju alltid Micke och jag endast en kilometer mellan våra hus och lika fotbollstokiga. Sommarkvällarna var slut när vi inte såg bollen längre och våra pappors videoband med mästerskapskrönikor gick varma. I skolan var Micke kung på grusplanen och jag var tvåa, en bra dag kunde jag överglänsa Micke på en rast.
Men i vårt lag såg det annorlunda ut. Micke sprang obekymrat igenom försvar som att vi var på skolgården men jag tvivlade på mig själv. Fick sällan tag på bollen och hade inte självförtroendet att göra något med den. Jag förstod inte, saker jag klarade av i skolan var alldeles för svåra här.
Vi var en stor och fotbollsgalen åldersgrupp. Vi hade två jämna lag i seriespel, som vi sa: lag Micke och lag Adam. Det handlade ju alltid om dem, de som var snabbast, kunde skjuta med båda fötterna och ta tag i en match. Vi andra var statister eller i bästa fall birollsinnehavare när vårt lags sagor skulle skrivas. Jag var definitivt statist, gott om tid på bänken och lågt självförtroende på plan, det var ju säkrast att inte försöka något svårt.
Det tillkom spelare till vårt lag hela tiden, snart räckte det inte med två lag för att alla skulle få spela. Då såg jag min möjlighet, tänk om min pappa blev tränare då skulle kanske det nya laget bli lag Samuel och jag skulle vara någon i laget. Jag tjatade på pappa och han var snäll och ställde upp, han älskade fotboll och ville hjälpa till. Jag tänkte att de kommer mixa om lagen så att vi blir tre jämna lag och att vi på sikt kan överglänsa de andra två lagen med mig i spetsen. Så resonerade inte tränarna, det nya laget blev ”utvecklingslaget” och bestod av spelare som hade haft det tufft i de andra lagen. De med lågt självförtroende som jag, de som inte kommit så långt motoriskt och de som inte hade stöd hemifrån. Det blev en brokig skara spelare som alla hade sina egna styrkor och utmaningar, i efterhand det finaste laget jag spelat i men då undrade jag ”vad fan är det här?”.
Lokalmedia uppmärksammade vår årskulls nya satsning och kom till en träning för att skriva en artikel. De ville intervjua en spelare som tidigare inte fått spela så mycket men som nu fick speltid och utrymme. Jag blev utvald för intervju.
En tidningsartikel är ju inte fel, då kanske fler vet vem jag är. ”Alla” visste ju vilka de bra spelarna var i lagen runtomkring; Kalle i Nosaby, Linus och Jesper i Sölvesborg och David i Åsum. Senare i veckan när artikeln kom i tidningen var det som om någon högg en kniv rakt i brösten på mig, jag fick ingen luft.
Rubrik: ”Nu platsar även Samuel i laget”
Nu var jag så dålig att de måste starta ett nytt lag för att jag ska få spela. Fördelen med att vara tio år är att man glömmer snabbt. Jag fick ju spela mycket mer matcher och var ju alltid självklar i startuppställningen. Det var bara det där att pappa envisades med att spela mig som back, Jag skulle ju vara centralfiguren?
Vi förlorade mycket i början började vi vinna och klättrade någon serie, kom till slutspel i någon cup. Jag gjorde en del mål från min backplats och hade helt plötsligt fått lite skolgårdssjälvförtroende även på gräsplanerna.
En dag säger pappa att vi ska till Nosaby på lördag. Lag-Adam behöver en back till matchen mot Nosaby. Behövde de mig? Skulle jag spela med ett av ”de bra lagen”?
Matcherna mot Nosaby var alltid jämna de var ungefär lika många och lika duktiga som oss. Frågan var mest om vem som skulle få mest utrymme var det Adam hos oss eller Kalle hos dem.
Detta var dagen jag väntat på, det var nu jag skulle visa! Givetvis inledde jag på bänken men fick rätt snart komma in i spelet några byten. Jag lyckas med mina första aktioner och får självförtroende. Matchträningen har gjort mig snabbare och motståndarna har svårt att komma förbi. Då kommer en av flera löpdueller mot Kalle ner mot egen kortlinje, jag inbillar mig att jag hör tvivlande mummel från vår tränarbänk förmodligen hjärnspöken, jag vinner löpduellen, täcker bollen så att Kalle inte kan få tag på den och vi vinner boll. Nosabyspelarna ser uppgivna ut, våra tränare jublar och matchen är vunnen
” Det kommer bli fler matcher Samuel! Räkna med det!”, sade tränaren.
Nu hade jag nått dit jag strävat efter. Vara den som alla pratade om efter en bra insats, men det kändes ändå inte bra.
Några månader senare meddelade jag Pappa att jag ville sluta med fotbollen. Det hade ju inte handlat om fotboll på rätt länge utan bara varit jakt på ära och berömmelse som inte fanns.
Jag hittade tillbaka till fotbollen några år senare och har sedan dess aldrig lämnat den, men nu är det kärleken till sporten som driver mig och inget annat. Det var min bästa match som var början till det slut jag behövde för att kunna hitta kärleken igen.