Om man målade en värmekarta över mina insatser som fotbollsspelare skulle det bli ett tydligt rött stråk på högerkanten – framförallt defensiv planhalva – en motsvarande gul strimma på vänsterkanten och några fläckar i mitten av planen. Man skulle också se en orange fläck i defensivt straffområde, där jag tillbringade delar av mina första år på planen. Faktum är att jag hade viss fallenhet för att stå i mål: lång, snabba reflexer och en avsaknad av bollrädsla som i andra sammanhang skulle betraktas som en evolutionär defekt. Jag övergav dock målvaktsposten ganska tidigt. Övergången till 11-manna var tuff när man inte kunde få till lyftet på insparkarna eller slänga sig åt vänster. Ändå är det mellan stolparna några av mina starkaste fotbollsminnen utspelar sig.
Hösten i sjuan var en omvälvande tid i mitt fotbollsliv. Laget jag tillhörde löstes upp vid säsongens slut, när flera av killarna slutade eller bytte lag. Det var förstås bara en tidsfråga – vi kom från en liten ort och hade spelare från två årskullar, varav jag tillhörde den yngre. I tomrummet mellan det gamla laget och att jag började spela inne i stan skulle killarna i den nya klassen delta i en fotbollsturnering mot de andra högstadieklasserna på skolan. Matcherna ägde rum efter skoltid i skolans gymnastiksal, utan publik och med gympaläraren som domare och enda vittne. Vi sjuor hade så klart inga förväntningar på oss annat än att delta. Någon av niorna skulle förstås ta hem turneringssegern, frågan var bara vilken av klasserna. De fick dessutom stå över den första utslagsrundan för att det skulle gå jämnt upp med lag till kvartsfinalerna. Så vitt vi kunde bedöma låg 9A bäst till. Dels hade de en kille vars storebror var en stigande stjärna i stans bästa lag, dels en vars kroppsbyggnad förde tankarna till Super-Mac och som förmodligen sköt minst lika hårt.
Den första utmaningen var att organisera laget. Vi kom från 4 – 5 olika skolor och hade ju bara känt varandra i några månader. Eftersom jag hade stått i mål ett par säsonger och ägde ett par handskar föll det på mig att vakta målet. Jag kompletterade looken med träningsoverallsbyxor och en collegetröja med tryck från min pappas firma som hade passat perfekt för ett par år sedan men som nu nätt och jämnt nådde under armbågarna. I första matchen visade sig vår lagsammanhållning och kollektiva löpstyrka räcka till en 2–1-seger, vilket innebar avancemang och ny match senare samma vecka. Chansen att gå till semifinal framstod dock som rent hypotetisk när det stod klart att vi lottats mot – just det – 9A.
Stämningen i klassen var förstås på topp efter vår inledande framgång och vi var fast beslutna att ge niorna en match. Efter dagens sista lektion gick vi och bytte om och genomförde en kort uppvärmning. Jag hade läst i Buster att Thomas Ravelli alltid tog på sig höger och vänster benskydd, strumpor och skor i en viss ordning och hade lagt mig till med en liknande vana. Slutligen sparkade jag sedvanligt på stolparna för att försäkra mig om att de var på min sida. Vi behövde all hjälp vi kunde få om vi skulle överleva detta.
Niorna tog som väntat tag i taktpinnen tidigt och lät oss knappt känna på bollen. Det vill säga, mina lagkamrater ute på planen fick knappt känna på bollen, medan jag fick göra det desto mer. Skotten kom från höger och från vänster, högt och lågt, och jag behövde inte stå sysslolös några längre stunder. Supertalangens brorsa testade mina reflexer med snärtande vristskott och Super-Mac-kopian sköt i stolpen så att det ekade i lokalen och målställningen nära på hoppade ur sina fästen, men vi stod emot. Möjligtvis kunde man ana en viss frustration hos våra motståndare när det efter halva matchen fortfarande stod 0–0, men alla förstod att de förr eller senare skulle avgöra. Vi tänkte dock inte ge oss utan strid, och efter den korta andningspausen i halvtid var spelet något jämnare och ägde stundtals rum längre från mitt mål. Plötsligt lyckades vi vinna bollen på deras planhalva och få fram den till en fristående spelare som säkert placerade in 1–0 vid bortre stolpen. Med bara några minuter kvar av matchen hade vi tagit ledningen över storfavoriterna.
Tempohöjningen kom omedelbart och skotten haglade mot målet där jag sträckte och fläkte mig för att mota bort alla bollar. Vi sjönk allt lägre och orkade inte längre hota med omställningar när all energi gick åt till att pressa, markera och täcka skott. I matchens sista sekunder fick niorna fram bollen till skolans största kille i fritt skottläge på högerkanten. Instinktivt och dödsföraktande rusade jag fram för att skära av vinkeln mot första stolpen. Super-Mac laddade stora kanonen och avlossade ett rungande skott, som träffade mitt i loggan på bröstet på min för korta tröja. Bollen studsade ut över sidlinjen och niorna hann knappt sätta den i spel innan gympalärarens visselpipa förkunnade att matchen var slut. Jag hade gjort mitt livs match, på fel position, och vi var skolans hjältar.