När Albin Ekdal sitter på en rehabcykel på Kaknäs och tänker tillbaka på sin karriär har han en del att botanisera bland. Kanske minns han sitt osannolika hattrick mot Inter 2014, eller det där nattklubbsbordet i Hamburg. Något som nog inte dyker upp är finalen i skol-DM 2006, där hans Bromma gymnasium mötte uppstickaren S:t Botvid. För Albin var det en match i mängden. För mig var det kulmen på ett fotbollsliv.
Jag var under min uppväxt en medioker målvakt, för att inte säga dålig. Därför blev många i min närhet förvånade när jag valde att förlägga min gymnasietid i Hallunda. Inte för att jag skulle gå på Dogge Doggelitos alma mater. Inte heller för att min resa till skolan skulle innehålla buss, pendeltåg, buss och tunnelbana. Nej, det anmärkningsvärda var att det var ett fotbollsgymnasium. För mig var dock valet enkelt. Visst insåg jag mina begränsningar, men just därför förstod jag att det här var min enda chans att spela fotboll i grönvitt.
S:t Botvids gymnasium var på 00-talet en del av Bajens satsning på fotbollsutbildning på skolor i Stockholms södra förorter. I realiteten var utbytet obefintligt, men att vi fick träningströjor med Hammarbys emblem över hjärtat var gott nog. Och drömmen om steget från Brunna IP till Årsta IP hade nyss aktualiserats av en viss Erkan Zengin, som året innan tagit studenten från S:t Botvid och som nu börjat göra avtryck på Söderstadion. Snacket gick också om att rebellen Sebastian Castro-Tello gick på skolan, även om han sällan var där.
Min första tid i Hallunda var en kulturchock. Med mitt halvpakistanska arv passade jag förvisso in estetiskt och etiskt, men min sörmländska uppväxt hade inte förberett mig på orten. Vissa fenomen, som den märkliga trenden med gummiband längst ned på byxbenen, anammade jag fort (jag minns hur en kille imponerat utbrast “bror, vem har lärt dig att lägga snöre?” när jag dök upp med vader belamrade av hårsnoddar). Annat tog tid att förstå, som slanguttrycken och det rättframma sättet med en annan typ av jargong än hos hockeykillarna i Gnesta.
Och så var det fotbollen. När jag, som kort tonåring med långt hår, klev ut för träning en augustimorgon 2004 möttes jag av skeptiska blickar. Vi drillades av den rumänsk-ungerske demontränaren Anton Publik, som senare i Expressen skulle beskrivas som hetlevrad och excentrisk. Anton var en tränare av den östeuropeiska skolan. Målvaktsspel var inte hans specialitet (han talade mycket om tempo), men min oduglighet mellan stolparna gick honom inte obemärkt förbi.
Samtidigt var jag inget större bekymmer för Anton. Jag förde en tynande tillvaro på bänken bakom duktige Cesim, och i backlinjen fanns pjäser som Usman och André. Det var dock inte i defensiven styrkan låg; i Erkans anda var vi ett framtungt, frejdigt lag. På mittfältet stod Sasa och Sami för kreativ briljans, och på topp var Luks ett ständigt hot. Lägg till det en joker i Castro-Tello och vi var ett lag att räkna med.
När skol-DM 05/06 inleddes hade vi därför stora förhoppningar. Efter att ha lekt oss förbi de tidiga rundorna var det i april dags för semifinal mot Farsta gymnasium. Tidigt i veckan fick vi veta att Cesim var skadad och inte skulle kunna spela. Jag blev livrädd. Snart två år in på Antons regim hade jag ännu inte behövt (så kändes det) spela en match, men nu när det gällde som mest skulle jag in.
På matchdagen samlades vi på Farsta IP. Efter uppvärmningen gick vi in för ett peptalk. Trodde vi. Det visade sig att Anton inte jobbade så. Efter att pliktskyldigt ha pratat taktik (egentligen brydde han sig mest om tempo) var det dags för några motiverande ord: “Alla förtjänar att vara här. UTOM MICKE.”
Jag och mina lagkamrater frös till. Sen började de skratta, medan jag satt kvar med en klump i halsen. Men spela skulle jag. Farsta var ett svagt lag men hade en ytter (Nadir) som var omvittnat vass. Vi hade bra koll på honom, men också svårt att själva få in bollen, i en mållös första halvlek. Halvtidssnacket var om möjligt argare än vanligt, men till min lättnad slapp jag undan kritiken.
Direkt i andra halvlek ryckte Nadir sig loss och drog iväg ett Robben-osande skott. Det skruvade sig mot krysset och jag kunde se Anton ta sats för en svada. Men inte idag. Jag hade aldrig varit särskilt bra på att slänga mig, men nu satt både spänst och timing. Jag fick fingertopparna på bollen och tippade ut den till hörna. Resten av matchen spelade jag som i trans, och en hållen nolla kändes plötsligt given. Sami smekte in en frispark med kvarten kvar och vi lyckades sen hålla undan.
På slutvissla utbrast ett jubel både på plan och bänk, och alla sprang mot målet för att fira. Med mig. För första gången var jag en i gänget. Efter en stund tog Anton mig åt sidan: “bra match.” För en man som sällan kom med beröm, som dessutom sågat mig för ett par timmar sedan, var detta i det närmaste en ömhetsbetygelse. Veckan därpå svävade jag på moln.
Finalen då? Den tog Albin och gänget hem med lätthet. Men jag fick vakta buren på Kanalplan, så min lycka var redan gjord.