Betongen vid fötterna är täckt av ett lätt lager snö. Ullevis stora läktare gapar i stort sett tomma, det är som om de ropar ut att vårt lag befinner sig på ett sluttande plan. Nyss var Bayern München här. Och Roma. Nyss hade vi Gud. Nu har vi ”Långås”. Stämningen är håglös, både på plan och utanför. Jag har tagit tåget från min lilla familj, från Lotta och Hanna i Stockholm där jag bor numera, hem till Göteborg och brorsan och jag sitter tysta hela matchen. Eller ja, ibland gnäller vi på ”Rosen” och ”Långås” och Sebastian Johansson. Sämre än så här kan det aldrig bli, tänker vi. Risken för nedflyttning är stor och Blåvitt borde vara ett desperat lag men istället är det som om spelarna är paralyserade.
Det är som om vi, och Mikael Sandklef och de andra, redan har gett upp, som om vi knappt bryr oss. Som om vi inte blir förbannade för att spelet är så fantasilöst, så stillastående och torftigt.
Kylan är bitande, då och då masserar jag mina händer, gnuggar dem och bannar mig själv för att jag inte skaffat varmare vantar.
Vi köper varsin korv och kaffe i paus. Jag spiller ketchup på mina byxor. Andra halvlek blir ännu sämre. Kabba Samura kommer in men ingenting händer. Det är inte ens nära. Allt spel har skett i mittens rike. Bengt Andersson i mål är nog döende av en kombination av tristess och köld.
Efter matchen promenerar vi hem till brorsans lägenhet i Majorna. Om åtta dagar ska jag se det här skitlaget igen, mot Bajen på Söderstadion. Det är nog kört och fy fan om ”Långås” får spela. Brorsan säger att han skiter i Blåvitt nu, jag säger att jag fortsätter väl som alltid men att jag borde ge upp. Det är ju inte så att man får något tillbaka av de här överbetalda soporna.
I höjd med Grönsakstorget börjar mina fingrar tina upp och återfå normal färg och storlek. Det är då jag märker det. Min bröllopsring är borta. Vi försöker gå exakt samma väg tillbaka till Ullevi, steg för steg. Vi är sura, blöta och jag grubblar över livet. Är det så här det ska vara, ska jag lägga ner en massa pengar, energi och tankar på ett fotbollslag när jag har en underbar liten en hemma, en som inte ens fyllt ett år?
Portarna är stängda. Arenan är nersläckt och tom.
I ettan i Majorna tittar vi på den norska filmen Elling som handlar om ”två psykiskt och socialt handikappade män”, som det står i Svenska Dagbladet-recensionen. De slapp i alla fall se Blåvitt-Landskrona Bois.
Om: Den 20 oktober 2002. IFK Göteborg-Landskrona Bois 0-0.