Andra dagen, Istanbul -94, hittar jag en dagstidning som jag börjar bläddra i, hittar sportsidorna, som handlar om Galatasaray. Jag tar med tidningen till hotell och när jag senare sitter i lobbyn slår jag på nytt upp sportsidorna. Portiern blir intresserad när han ser vad jag, tittar på, och börjar prata fotboll och att Galatasaray i kväll spelar mot Kayserispor.
”-Lung, Loger Lung!!” utbrister Portiern. Själv förstår jag inte riktigt men snabbt bläddrar han fram till kvällens laguppställning, och där står det: R. Ljung. Som en av backarna i Galatasaray spelar Roger Ljung, svensk landslagsspelare och numera i Galatasaray.
Jag sätter mig i en taxi och försöker att samtala med chauffören men han visar sig inte tala engelska, bortsett från: yes, no, taxi och cigarett. Kanske för att lugna tittar han i backspegeln och säger Galatasaray. Eftersom resan tar tid börjar han med allt tätare mellanrum utbrista Ga-la-ta-sa-ray, och då jag bara nickar, så säger han det allt tätare och allt högre, GA-LA-TA-SA-RAY!!
När vi, efter en evighet, kommer till arenan står där turkisk militär med pansarfordon utposterad: Chauffören börjar nu hötta med näven mot mig, medtrafikanter och de turkiska soldaterna och fullkomligt vrålar GALATASARAY, GALATASARAY, GALATASARAY!!
Turkisk militär vinkar in taxin och min chaufför förklarar något med myndig stämma och pekar samtidigt på MIG? Vad han säger är oklart men taxin viftas in till en sida gata med parkeringar. Taxin stannar på en parkering och ut hoppar inte bara jag utan chauffören också? Snabbt låser han dörrarna och säger något på turkiska, nickar mot arenan och med sin svettiga hand tar han mig i handen och i det järngreppet plöjer han sig, mot en av biljettkassorna som har 150 meters kö! Utan minsta tvekan stegar han fram till kassan och visar med sitt kroppsspråk att han nu vill ha pengar av mig och sedan tränger sig före alla i kön.
Diskussionen mellan min “Guide” och de rejält uppretade personerna i kön eskalerar snabbt, folk skriker och gestikulerar! Oron och stämningen gör att det snabbt är en 7-8 turkiska poliser runt oss. Men han är en fixare av stora mått, han talar sig inte bara ur det hela utan vi kommer också in före alla andra i kön! Jag undrar fortfarande vad som gjorde att stämningen lugnade ner sig och vad han sa för att lyckas med att smita före i kön.
Upplevelsen blir mer och mer drömlik, läktaren befolkas av, ytterst exalterade män i olika åldrar, med korpsvart hår och mustascher, ätandes rostade och saltade “solrosfrön”, även chauffören, har inhandlat en rejäl påse med frön, för växeln han fick tillbaka efter att jag betalt biljetterna. I stress tar jag en handfull och fyller munnen, vad jag inte förstår är att dom inte är skalade utan det är något man gör själv med tänderna, men jag bara tuggar, tills munnen är fylld av en gröt av solrosfrön. Min udda uppenbarelse på läktaren drar till sig uppmärksamheten och jag använder mig av att Roger Ljung, att vi är om inte är bästisar så i alla fall kommer från samma land.
Min tankar skingras när jag märker att den upptrissade stämningen börjar elektrifieras. Ser ett stort antal poliser börja samlas nedanför läktaren där vi står, på ett givet kommando höjer dom sina kravallsköldar mot läktaren och i samma stund som bortalaget, Kayserispor, springer in från ”underjorden” börjar stenarna komma flygande över mitt huvud och träffar kravallsköldarna som under ett häftigt vårregn. Intensiteten i stenkastandet är obegripligt och när även bengaler börjar att tändas så förstår jag vad mina läktarkompisar menar när dom tidigare har sagt ”-Ali-Semi-Yen, its Hell”!
Bengalerna, visst har jag sett det på bilder och på filmer men aldrig varit i närheten, och det tänds inte några enstaka utan 1000-tals bengaler och det flammar upp på alla läktarsektioner, inte bara i ”klacken”. Alla står upp, bengalerna brinner, publiken sjunger och snart så hoppar alla på arenan. Själv känner jag mig så långt från en fotbollsmatch som jag bara kan komma, rök, dimma, ett konstant vrål från publiken och när dessutom alla hoppa så gungar hela betongläktaren och min upplevelse är att hela arenans gungar.
Vad som sker på planen är för mig fortfarande höljt i dunkel än i dag. Första halvlek avlöper mest genom att kontinuerligt tacka nej till mera solrosfrön samt att med halvt öppen mun stirra på skådespelet som fortsätter på läktaren. I halvlek är det dags att lätta på trycket, och det känns bara som en kortare stunds eld upphör och att andra halvlek kommer fortsätta på samma sätt. Funderar allvarligt om jag ska försöka att ”smita” från min ”ledsagare”, men inser att jag är fullkomligt borta i den mörka Istanbul natten och kommer ha svårigheter att ens hitta tillbaka till hotellet. Kryper till korset och lunkar tillbaka till läktaren som nu börjar att täckas av skal från solrosfrön som dom mera professionella turkarna skalat innan dom ätit dom.
Matchen blev ett minne för livet, taxiresan till hotellet också men det är en annan historia.