Vad är det som gör att man håller på ett lag? Vad är det som gör att klubben blir mer än bara en klubb, att det fastnar i hjärtat på en?
Jag brukar tänka att de flesta har ett eller två fotbolls-VM som definierar ens barndom. För mig var det 1994 och 1998. Redan då drogs jag till Sydamerika – glädjen och samban i Brasilien samt galenskapen i Argentina. Det är inte konstigt att jag ville dit redan då, till kontinenten där kontrasterna är skarpare än någon annanstans. Där luften är het och fuktig och fotbollen på liv och död.
Min första resa till Buenos Aires var under hösten 2013. Jag studerade en termin på Universidad de Buenos Aires och bodde i Villa Crespo alldeles vid utkanten av hipsterkvarteren i Palermo.
Min professor hette Christian, en argentinsk man från Buenos Aires som såg ut som Fidel Castro, men eftersom han hade en norsk fru bodde han även i Oslo.
En dag frågade Christian mig om jag ville gå på fotboll och se hans favoritlag River Plate möta Tigre. Vem tackar nej till det? I Argentina är fotboll inte en sport, det är livet självt. Det kan låta klyschigt men människor lever och dör för sitt lag – bokstavligt talat.
Säsongen 2013 var den första säsongen i den argentinska ligan där bortafans förbjöds helt från matcher. 13 personer sköts till döds i samband med match under föregående säsong. Och allra värst har det alltid varit i rivaliteten mellan storklubbarna Boca Juniors och River Plate, lagen det kretsar kring. Man är antingen River eller Boca.
“Hur kul kan det vara att gå på fotboll när det bara är ett lag som har supportrar?” tänkte jag under bussfärden till arenan i Belgrano.
När vi klev av bussen och gick längs Figueroa Alcorta såg jag hemmaarenan torna upp sig i horisonten. Él Monumental – arenan där Mario Kempes sköt hem det första argentinska VM-guldet 1978 på en plan helt nedlusad av konfetti.
Det är något speciellt med att gå mot en arena som växer sig större långt bort i fjärran. Dofterna från matvagnar, anspänning och adrenalin som pumpar av förväntan i så många kroppar samtidigt. Känslor som delas mellan alla de som gemensamt vallfärdar till matchen. Vet man inte vart man ska så följer man bara spåret av plastmuggar man oundvikligt sparkar sig fram genom. Utanför arenan möttes vi av en mänsklig vägg av poliser i full skyddsmundering som snarare såg ut som militärer med sina automatvapen. Säkerheten var rigorös även för en match mot ett mindre lag där bortasupportrar var portade.
Inne på arenan fick jag se Rivers mytomspunna barra bravas, los Borrachos del Tablón – fyllona på läktaren. Deras entré var en händelse i sig och jag hade aldrig sett något liknande. Sakteliga fylldes hela övre kortsidan av en jättelik klack i klacken, hela arenan var River. Med trummor, sång och vevande halsdukar började de sjunga:
Señores, yo soy del gallinero
A River lo sigo a donde va
No importa aunque ganes o pierdas
Tu gente siempre te va a alentar
Trummorna började slå allt intensivare från los Borrachos. Jublet når nya höjder när hela arenan gungar och följer med i sången:
Vamo vamo River Plate
Ponga huevo y corazon
Que esta hinchada se merece ser campeon!
Var jag inte trollbunden av River innan så blev jag det nu. Jag föll pladask. Så här kan ett supporterskap födas. I ett kaotiskt hav av passion. Ögonen brann på alla män och deras söner på läktaren. Kvinnorna var få till antalet – det här var en arena gestaltad av den rådande machismokulturen i Argentina.
“Finns det någon tryggare plats på jorden just nu?” tänkte jag, omfamnad av River så långt ögat nådde. Sångerna fortsatte att avlösa varandra. Trots att det inte är Boca Juniors som spelar mot River idag så sjöngs det ändå nidramsor om los Bosteros – “de som luktar hästskit”.
River vann till slut komfortabelt med 3-0, ett av målen gjordes av Pablo Simeone, som senare i framtiden skulle göra sig ett namn i Napoli.
Och så var det det här med liv och död. Ett år senare befann jag mig återigen i Argentina på en gård i Pampas, söder om Buenos Aires. Efter några arbetsdagar under het sol blev jag inlagd på sjukhus för andra gången på bara ett par dagar då jag inte mådde alls bra – jag hade svimmat vid flera tillfällen.
Sjuksköterskan som satte mitt dropp i armen frågade vilket lag jag höll på.
“River” svarade jag. Hon tittade strängt på mig och frågade: “Vill du komma härifrån levande?” Sedan log hon innan hon gick iväg.
Hon skämtade. fortfarande ovetande om varför jag mådde som jag gjorde, kunde jag ändå skratta åt det och sa till min svenske kompis Mingus som satt bredvid. “Den argentinska humorn alltså.”
Lite senare kom doktorn fram till mig. Han sa att jag hade drabbats av en rejäl uttorkning på grund av vätskebrist. Det kommer bli bra, men jag måste vila i ett nedsläckt rum och dricka rikligt med vätskeersättning. Lättad över beskedet frågade jag doktorn hur jag skulle göra för att inte hamna i samma situation igen. Det här måendet hade ju pågått i flera dagar.
Doktorn lutade sig framåt och nu log även han mot mig. Sedan sa han: “Byt lag till Boca.”