Det är äntligen matchdag. Dagens datum är 25 mars 2005 och jag (21 år), min morbror och två av hans vänner ska på kvällens fotboll. Tre av fyra har aldrig varit på en fotbollsmatch tidigare. Jag har aldrig varit på fotboll i Asien förut. Det stundar tungviktsmöte i det asiatiska VM kvalet till fotbolls VM 2006. Den här dagen hade jag ringat in i kalendern sedan länge, egentligen redan långt innan den ens fanns på kartan.
Avspark är 18:05 men vi träffas redan vid lunch. Ingen av oss har biljetter eftersom möjlighet till förköp saknas. Det är först till kvarn som gäller. Det kommer folk från hela landet och vissa sover till och med över utanför arenan natten innan.
Dagarna innan match har jag jagat pressackreditering. Det visar sig inte vara så lätt som jag hade hoppats på. Jag kan vid tillfället varken läsa eller skriva på persiska men förutom en udda dialekt som inte går att lokalisera så kan man inte tro att jag rest över fyra tusen kilometer till Teheran. Dagen innan match lyckas jag till slut vara på rätt plats vid rätt tillfälle och kan stämpla ut min ackreditering som utlovat.
Tack för det för annars hade jag nog satt lunchen i halsen just den dagen. Med en sisådär fyra timmar kvar till avspark hör vi på nyheterna att stadion är fullsatt och arrangörerna vädjar till folk att inte åka till arenan. Vi rundar av lunchen illa kvickt och åker alla fyra tillsammans till arenan. Innerst inne tror jag mitt sällskap fortfarande hoppas hinna fram innan de officiellt hundra tiotusen platserna är fullsatta till sista plats. Visst måste det finnas några platser kvar med knappa tre timmar kvar till avspark?
När vi närmar oss ser vi tusentals, kanske tiotusentals människor som gåendes till fots är på väg bort från arenan. De har uppenbarligen inte lyckats komma in och är på väg hem till TV-apparaterna. Hela dagen har jag varit på spänn och när jag når avspärrningarna så känns det som att tiden står stilla för ett ögonblick.
Jag är inne på arenaområdet! Ännu inte på plats innanför arenan som kallats för ett modernt Colosseum kan jag höra hur vågen går runt inne på arenan och vilken känsla, ja eller rättare sagt vilka känslor. Den här dagen har jag väntat på ända sedan VM98 äventyret. Jag ska få vara med om mitt livs match!
Vilken vecka det har varit. Jag har lyckats besöka både Japans och Irans träningar. Jag har varit på spelarhotellet och fått träffa både spelare och ledare i Irans lag och förevigat några av dessa på bild. Framför allt och det jag minns bäst än idag, vilket varmt välkomnande jag har fått av familj, vänner och fotbollsreportrar som hjälpt mig navigera rätt.
Men åter till arenan. Efter lite lotsande i katakomberna hittar jag till rätt sektion och slår mig ner. Jag har hittat tillfälligt husrum i nedre etage och i sektionen nedanför finns en VIP del. Inte långt senare kan jag se hur en större folkmassa har samlats vid sektions insläppet bakom stängda grindar och vädjar om att släppas in. De har VIP inträde men platserna är tagna till sista stol när jag ser hur grinden slås upp av det mänskliga trycket och ett par dussin människor rusar ner för trapporna. Arenan är fullsatt till sista plats och mer därtill.
På planen väntar ett prestigemöte mellan två gyllene generationer. Japan rankat som kontinents bästa på FIFA:s ranking (18e) är tätt följt av Iran som världens 20e bästa fotbollsnation. Japan har förutom ett stort bortafölje av supportrar och ett massivt pressuppbåd med sig sina fyra pionjärer och legendarer i Nakata, Nakamura, Inamoto och Ono. Det kan vara första gången som alla fyra är med samtidigt. Två av dom har prisats som Asiens bästa fotbollsspelare i den officiella utnämningen som görs en gång om året och som startade 1994 med Saeed Owairan som vinnare. Irans gyllene generation stoltserar med hela fyra spelare som fått den utnämningen. Azizi, Daei, Mahdavikia och Karimi.
När väl matchen äntligen startar så bärs hemmalaget fram av publiken. Iran gör både 1-0 och 2-1, Japan är egentligen aldrig nära. När FC Bayern spelaren Vahid Hashemian gör sitt andra mål för dagen så sprängs ljudvallen och glädjen har inga gränser. Iran vinner med 2-1 och tar ett stort kliv mot deltagande i sitt blott tredje världsmästerskap i fotboll.
Efter slut visslan dröjer jag kvar en längre stund. Det känns nästan som en evighet sedan jag skildes från min morbror och hans två vänner. Då slår det mig, de var ju min skjuts hem. Hur tar jag mig nu hemåt?
Jag ser då hur flertalet japanska journalisterna har klivit in i samma reserverade buss. Jag har ingen aning om vart den är på väg men just den här gången kan det nästan kvitta. Jag chansar och kliver på, kontrasten är enorm. Det är knäpptyst på bussen och ingen av de japanska reportrarna lyfter på blicken när jag osäkert kliver på och undrar ifall jag får åka med. Så diskret som bara möjligt är sätter jag mig ner på en ledig stol och resan hem har börjat.
Jag har precis varit med om mitt livs match!