För sex år sedan satt jag på ett flygplan på väg till London tillsammans med min älskade mamma. Jag var nervös och en förväntansfull tonåring som ville uppleva allt. Höjdpunkten under resan var dock matchen som väntade lördagen den 19:e oktober: Tottenham – Watford.
Dagen började såklart med en traditionell engelsk frukost med ägg och bacon, som dracks med a cup of tea. Under frukosten växte mina förväntningar på det som skulle bli min livs match. En ny stor arena, den bästa fotbollsligan och en passionerad fotbollskultur. Jag minns tunnelbanan som den givna transporten för en engelsk fotbollssupporter, även om lukten av instängdhet och öl var påträngande. Redan fyra timmar före matchstart mötte jag hundratals supportrar från hela världen och insåg att den engelska supporterkulturen är något unikt. Supportrarna var från hela världen, det var engelsmän, sydkoreaner som hejade på Heung-Min Son, och svenskar som jag mötte på en restaurang. De berättade historier om arenans invigning, tidigare matcher och nyckelspelare i Tottenham. Där på restaurangen drömde jag om att få stå på arenan och känna atmosfären i kroppen.
Tre timmar innan matchstart närmade vi oss arenan och jag kände av pulsen från de engelska pubarna och stämningen kring arenan. En positiv och energifylld atmosfär byggdes upp av nästan 60000 supportrar. Arenan var enorm och imponerande, och den stora Tottenham-fågeln på taket under den blåa himlen gav mig glädjetårar. Jag kunde knappt förstå storheten. De svenska supportrarna hade berättat för mig att klubben kallades för Spurs, vilket skulle etsa sig fast i mitt minne. När vi tog oss in på arenan överväldigades jag av glädje och tacksamhet. De höga väggarna, kioskerna men framförallt minns jag läktaren som enorm. Jag stod vid min plats, med min vita Tottenham tröja och kände lite svindel av höjden. Arenan var nästan tom när vi anlände men mindre än två timmar till matchstart fylldes arenan.
När matchstarten var nära, steg den elektriska stämningen och kärleken till fotbollen bland supportrarna. Både hemma-och bortafans sjöng sånger och bar sitt lags färger. Att se storspelare som Harry Kane och Heung-Min Son live gav mig en blandning av pirr och eufori. När spelarna gjorde entré steg jublet i arenan. Supportrarna var energifyllda, glada, drick-glada och lite galna, vilket gjorde stämningen högljudd och energisk precis som en fotbollsmatch av den kalibern ska vara. När namnen Kane och Son lästes upp kändes det som att arenan skulle explodera.
Matchen började i ett högt tempo och efter bara sex minuter kom det jubel från Watfordsupportrana. Watford tog ledning med 0-1 genom fransmannen Abdoulaye Doucouré. Efter ett välplacerat inlägg från vänster stötte fransmannen in bollen vid vänstra stolpen. Ett ögonblick av tystnad men det skulle också starta en rejäl kamp mellan både spelare och fans. Flera tuffa smällar som slutade i hela sju varningar.
Under den första halvleken var Tottenham chockat men spelade ändå offensivt och skapade några chanser, där Dele Alli spelade en nyckelroll på Tottenhams mittfält. Under matchen ropades namnet Spurs, och jag kände hur jag blev en av alla Tottenham supportrar, som hejade fram laget för en kvittering. Trots några målchanser gick matchen till halvlek utan fler mål.
Andra halvlek bjöd på flera händelser. Son skapade en fantastisk målchans genom att bryta sig igenom Watfords försvar och skjuta i ribban, vilket skapade ett sus över hela arenan. Skottet skapade massvis av applåder både av hemmafansen men även av bortafansen då målvakten Ben Foster flaxade till och nuddade bollen. Hemmalaget dominerade spelet som närmade sig en kvittering. Känslorna på läktaren kunde ändras snabbt då matchen återspeglades på läktarna. Det fick mig att känna ytterligare glädje och kärlek, inte bara för just denna match utan för fotbollen i stort.
I den 86:e matchminuten kom ögonblicket jag aldrig kommer glömma. Dele Alli kvitterade till 1-1, efter ett misstag från Watfords målvakt Ben Foster. Dele Alli sprang runt målvakten och mittbacken på vänster sida, för att sedan kasta sig för att göra ett volleymål. Målet VAR-granskades och för en möjlig hands, men när domaren godkände målet bröt ett jubel ut över arenan. Jag såg människor hoppa, skrika och krama varandra av glädje. Jag var extremt lycklig att få uppleva fotbollens magi; fotbollen kan förena människor från alla världens hörn i en enda stund.
Efter matchen lämnade vi arenan med tusentals andra supportrar som hade blandade känslor om ett oavgjort resultat. Glädjen över att kvittera sent men besvikelsen över att inte ta tre poäng hemma mot ett formsvagt Watford. På vägen till hotellet insåg jag att detta var en upplevelse jag aldrig skulle glömma. Att se Premier League på TV är en sak, men att vara där, kring känslorna och passionen. Jag kommer alltid att minnas den här dagen som mitt livs match. En dag fylld av glädje och magi.
Text & Bild: Hampus Gustavsson Datum: 2025-01-09