”Åker vi ner så kommer vi förlora och Göteborg tar guldet” sa jag till min fru. Hon höll med och vi släppte diskussionen om att åka ner till Malmö för att se IFK Norrköping vinna SM-guld. Några minuter efter min mening hade jag köpt två bussbiljetter med fansen ner till Malmö. Ibland är besvikelse och tomhet mindre mörkt på plats.
Den 31 oktober 2015 vaknade vi väldigt tidigt. Bussen ner till Malmö avgick runt 6-tiden och det skulle bli en lång dag. För första gången i mitt liv skulle jag ”dygna”.
Bussen rullade ner på E4an och det var lugnt och nervöst i bussen till en början. Sedan började alkoholen göra supportrarna i bussen piggare och gladare, på något sätt även mindre nervösa. Det skålades och skrålades och det sjöngs och det skreks och det skrattades. Förväntningarna växte för varje millimeter som bussens däck tog oss närmare den senaste guldstaden för oss, 26 år tidigare, Malmö. Vi var på väg.
Vi rullade in på områden vid arenan och vi klev av bussen och jag försökte göra en mental påminnelse om vilket nummer vår buss hade så att vi inte skulle hoppa på fel buss hem i förvirringen efter ett guld eller i en bottenlös tomhet. Nu var det bara trapporna upp till övre sektionen kvar innan vi var inne på läktaren och nervositeten skulle få göra sitt jobb ihop med pessimisten i mig. Vi hamnade några meter till höger om ena målet på kortsidan av den övre läktaren. Längst ner på den övre sektionen så inga rader framför oss utan bara vi och våra älskade spelare. Bra platser. Min bror, som bor utanför Helsingborg, råkade köpa biljett på nedre sektionen så vi kunde inte stå ihop utan vi fick ge varandra blickar vartefter matchen pågick.
Jonas Eriksson blåste igång matchen och röken från läktarens pyroteknik ville inte riktigt stiga upp till himlen. Nu var vi igång. Vi kunde åka hem som supportrar till Sveriges bästa lag eller som supportrar till Sveriges näst bästa lag. Vi sjöng, sjöng och sjöng. Vi lät mest på bortaplan och vi gjorde allt våra strupar klarade av att göra för att bidra till att lyfta spelarna. Vi fick jubla hämningslöst 5 gånger för det som hände på planen och två gånger för att Kalmar gjorde två mål på Göteborg i parallella matchen. Första av dem fem gånger redan efter fem minuter när Rosenberg drog på sitt ett rött kort. Andra gången efter 29 minuter när kung Kujovic gör 0-1 på Swedbank Stadion. Den tredje gången vi fick jubla hämningslöst var efter 75 minuters spel när Brorsson i Malmö får sitt andra gula kort och därmed ännu ett rött kort för Malmö. Fjärde gången vi fick jubla som om morgondagen inte fanns var efter 92 minuter när Traustason skjuter in 0-2 till härliga IFK. Och så fanns det ett femte jubel. Efter 93 minuters fotboll blåser Jonas Eriksson av matchen och bekräftar faktumet att IFK Norrköping var bäst i Sverige! Aldrig har mina stämband varit så satta på prov som i alla de fem ögonblicken. Det var vrål som hela Norrköping hade byggt upp under 26 års tid. Nu var vi där igen, svenska mästare.
Efter en massa firande på läktaren var det dags att gå ner för de där trapporna till bussen. Det blev i egenskap av svensk mästare. Hemfärden var bara ett enda firande och kaos. Vi hann gå hem och byta om från svettiga och öldränkta kläder till rena och fina kläder innan vi skyndade ner till Tyska Torget för att ta emot och fira spelarna och ledarstaben.
Efter det vackra firandet på torget var det dags att gå till Puls och festa hel natten lång. Det började med dans och glädje. Det fortsatte med att bli insläppt av Nicklas Bärkroth på VIP avdelningen och vi kramade om varenda spelare gång på gång på gång. Puls tömdes på spelare och supportrar och vi började gå hemåt med en orimligt stor flaska bubbel i famnen och en SM-guld T-shirt, som jag fick av andremålvakten Andreas Vaikla, innanför skjortan. Vi kom hem till lägenheten efter kl 8 på morgonen och jag vaknade i badkaret runt kl 15 den 1 november och stapplade in till soffan. Dottern och sonen var hos min mamma och min fru låg kvar och sov i sängen. Jag satte mig på soffan och förstod inte vad gårdagen hade innehållit. Det var bara några sekunders tvekan och undran om känslan i kroppen berodde på en dröm eller om det verkligen var sant att vi var svenska mästare. Det tog bara några sekunder för att jag satte mig bredvid två löpsedlar. Ena från Norrköpings Tidningar och den andra från Aftonbladet. De bekräftade känslan att vi faktiskt var bäst i Sverige. En annan bekräftelse var inspelningen av sändningen på vår TiVo som jag drog igång där från soffan. Jag satt och tittade och jag satt och grät av lycka och stolthet. Jag satt där bland löpsedlar och SM-guld T-shirt och njöt. Under ett par timmar var jag lyckligast i världen igen. 26 år senare, den 31 oktober 2015, började starten på längtan efter nästa SM-guld 26 år in i framtiden och förhoppningsvis blir det dags att uppleva mitt livs match då.