Någon gång i mitten av andra halvlek insåg jag att det här kommer inte ordna sig. Det kommer bli förlust och troligtvis nedflyttning till Superettan för MFF. Det overkliga var på väg att hända. MFF kommer åka ur Allsvenskan.
Det var hösten 1999 och MFF mötte Trelleborg. Det återstod inte många matcher av Allsvenskan och MFF:s situation var prekär. Tidigare under året hade MFF börjat spela sina matcher på Gamla IP, istället för på Malmö Stadion. Det innebar att man som åskådare kom betydligt närmare spelet. Inga löparbanor.
Förutsättningen för matchen var att MFF helt enkelt var i behov av en vinst för att ha någon möjlighet att stanna kvar i högsta serien. En förlust skulle i praktiken innebära nedflyttning, även om det fortfarande återstod några matcher.
Inte nog med att MFF låg under en bit in i andra halvlek, det var också tydligt att Trelleborg hade fullständig kontroll på matchen. MFF kom ingen vart i sina försök till kvittering. Det enda som kanske skulle kunna ändra på matchbilden var inhoppet av en ung Zlatan Ibrahimovic. Han hade redan rykte om sig att vara något exceptionellt. Och visst gjorde det en viss skillnad när han kom in, även om mitt tydligaste minne så här 25 år senare var att han var tuff och ovårdad i sitt spel. En och annan trelleborgare låg och vred sig i plågor efter en duell med Zlatan. Men även han kom ingen vart.
Så känslan var tydlig. Det är kört.
Några månader tidigare hade jag börjat en utbildning på Malmö Universitet. En utbildning som skulle innebära en ny bana i mitt arbetsliv. Som jag minns det i efterhand så var mitt liv förhållandevis bekymmerfritt, om det nu någonsin kan vara det. En hel del festande och musiklivet hade levt upp med brittpopvågen med band som Oasis , Blur och Suede.
MFF däremot hade jobbiga år.
När jag växte upp var det självklart att vara himmelsblå, MFF:are. Nio år gammal tog pappa med mig på min första match. Under min uppväxt var MFF bäst. Allsvenska segrar och Europacupfinal 1979.
Min dotter som är född 2010 måste uppleva det på samma sätt. Finns det något annat än att MFF vinner?
Men hösten 1999 var så inte fallet. MFF var usla. Och åkte mycket riktigt ur Allsvenskan några matcher efter Trelleborgsmatchen
När vi lämnade Gamla IP efter matchen var det alldeles mörkt. Belysningen fungerade inte. Man kan tycka att det finns en viss symbolik i att lämna Gamla IP efter förlusten mot Trelleborg i mörker. Jag gick hem med mina kompisar, bodde bara några hundra meter därifrån. Under promenaden var jag tystlåten. När jag kom hem grät jag.
Detta är den värsta fotbollsmatchen jag varit med om. Men kanske också den bästa? Denna matchen och MFF:s nedflyttning till Superettan innebar att mitt engagemang och min passion för MFF återkom. Under många år då det var en självklarhet att MFF skulle vinna hade intresset och engagemanget för MFF minskat. Denna känsla delade jag med många Malmöbor, vilket var tydligt med klart vikande publiksiffror. Nedflyttningen blev ett uppvaknande och mitt supporterskap tog helt ny fart. Åren 1999-2004 är de absolut roligaste MFF-åren för min del ,med ett år i Superettan, allsvensk comeback och sedermera det första allsvenska guldet på 16 år 2004.
Vill påstå att de åren var roligare för min del än nutidens framgångar, även om de såklart är fantastiskt med Allsvenska segrar och spel i Champions League som höjdpunkter.
Fotboll är passion. Fotboll är hjärta. Fotboll är engagemang och gemenskap. Fotboll är också smärta.
I stunden, när det begav sig hösten 1999, upplevde jag mest smärta när MFF förlorade mot Trelleborg och i praktiken åkte ur Allsvenskan. Men de andra faktorerna : passion, hjärta, engagemang och gemenskap har kanske aldrig varit tydligare vid närmare eftertanke. Jag är glad över att ha fått uppleva dessa känslor.
Thomas Lundholm
