Är du i Gävle och rör dig söderut längs Korsnäsvägen kommer du, när du bara är en inspark från ett av regionens industriella flaggskepp i form av Korsnäsfabriken, fram till två idrottsplatser. Till höger om dig har du Kastvallen, hemvist för IK Huge. En vackert belägen idrottsplats, omgiven av björkar och grönska. Skådeplats för den här textens föreställning finner du dock till vänster om dig. Inte omgiven av lummiga träd, men väl av en bangård där godstågen trängs samt av ett högt ståltrådsstängsel. Inte heller med en inbjudande och välklippt gräsmatta, men med en innovativ kombination av grus och hårt slitet konstgräs. Några baracker får duga åt material och som fikautrymme. Byter om gör man på en skola en bit bort.
Landets minst charmiga fotbollsarena, Korsnäsvallen, var värd för mötet i division 4 mellan mitt Korsnäs BK och ett division 3-jagande Norrham den här kvällen. Fredagen den 19:e september 2008, för att vara exakt. Vi hade genomlidit en höst som sportsligt synkade väl med den miserabla ursäkt till idrottsplats som vi höll till på. Inför matchen, som ingick i Gestrikefyrans näst sista omgång, hade vi nio raka förluster. Eller förresten, det var ännu värre, för vi hade även förlorat de två avslutande matcherna under vårsäsongen.
Elva raka nederlag, näst sist i tabellen, tre poäng som enda kvarvarande livlina. Tunga avbräck, en B-betonad elva, en tunn matchtrupp. Därtill en kylig höstkväll, inramad av det där höga stängslet av ståltråd och med godstågens tjutande bromsar som bakgrundssymfoni. Det var inte upplagt för någon stor fredagsunderhållning, det förstod även de mest naiva optimisterna.
Trots detta skulle det komma att bli en minnesvärd kväll. En match att minnas för alla, förvisso få, som var på plats i strålkastarnas sken där på vallen. Eller troligare, om vi ska vara ärliga, en match som endast undertecknad minns drygt 16 år senare. Men så är också just det, att en av hela världen ignorerad match i gärdsgårdsserien kan kännas som en Champions League-final för en slö och snedsparkande högerback, anledningen till min så starka kärlek till lokalfotbollen.
Den aktuella kvällen, om vi ska återvända till huvudämnet för manuskriptet, minns jag för att det var en kväll då vi trotsade oddsen och gjorde det tack vare en fantastisk vilja.
Inför matchen försökte vi ingjuta optimism hos varandra. Mittfältsmotorn Admir Dervisic, förkyld och knäskadad, gick runt med en Korsnäshalsduk virad runt halsen och konstaterade: ”Det känns som det blir en vinst idag.” Johan Wirtz, som skulle komma att bli en av kvällens huvudpersoner, tänkte även han i positiva banor: ”Jag tror att vi kommer att göra säsongens bästa match idag.”
Det gjorde vi. Och seger blev det. När det var som allra mörkast och division 4-sejouren verkade vara över stod vi för årets starkaste insats. Spelmässigt var det inte glimrande, men just den här kvällen var det blåställ på i flera bemärkelser ute i industriområdet. Varenda spelare i ett blåskrudat KBK kämpade, slet, tacklade och offrade sig som om det gällde livet. Varje duell skulle vinnas, varje millimeter på den där bedrövliga planen skulle försvaras till sista svettdroppen.
Det var mållöst i paus och andra halvlek sparkades igång. Vi fick ett inkast högt upp på vår vänsterkant. Ett inkast som blev långt, studsade på den hårda mattan och skarvades in när tidigare nämnde Wirtz fick fram en fot. Snudd på TV-pucksjubel från vår sida, men många, långa minuter återstod.
Resten av matchen blev en enda kamp för att behålla ledningen. Som vi offrade oss. Undertecknad själv adderade ytterligare några rejäla skrubbsår signerade Korsnäsvallen genom att kasta sig och täcka skott vid straffområdeslinjen.
Med knappa kvarten kvar såg de tre poängen ut att rinna oss ur händerna. Kvitteringen var ett faktum för någon tiondel, men mellan stolparna mirakelräddade Johan Bentzer två gånger om efter en hörna och 1-0 stod sig. Innan dramat fick ett slut hann samme Bentzer skälla ut vår inhoppande ytter så det ekade över bangården när denne fick för sig att ta en dribblingstur i eget straffområde. Det hela löste sig dock, ett mindre bra beslutsfattande till trots.
Jublet när Wirtz gjorde 1-0 och det jubel som följde när slutsignalen till sist ljöd var helt sagolikt. Vi jublade nästan som om vi hade vunnit serien, så skön var segern. När man nästan alltid förlorar blir det så mycket skönare när man väl lyckas vinna. Att trepoängaren i sig inte avgjorde något i vår favör utan bara gav oss konstgjord andning spelade ingen roll. Inte just då. Då ville man bara få pusta ut och njuta, om så bara för en kväll.
. . . . . .
En vecka senare förlorade vi årets sista match och åkte ur fyran. Något som smärtade i mig, men som gladde vissa. Åtminstone av det här inlägget i vår gästbok att döma:
”Så länge ni spelar på denna jävla öststatsplan har ni inget i fyran att göra. All heder åt spelare och ledare som spelat på denna jävla arena. Usch säger hela Fotbollsgästrikland.”