Först hatade Arvid fotboll, sen blev det hans största intresse.
Det är måndag kväll och matchen mot Värnamo är precis slut. IFK Norrköping har förlorat med 4-0 och nästa match är på lördag borta mot Sirius. Matchen mot Sirius är Arvids födelsedagspresent och vi ska bo på hotell i Uppsala dagen före match. Arvid älskar fotboll, men har inte alltid gjort det. En orsak till att han inte alltid har gjort det kan vara att han själv inte kan spela. Arvid har en muskelsjukdom som gör att hans muskler blir svagare och han förflyttar sig mestadels i rullstol. Rullstolen innebär också utmaningen att han inte kan följa sitt lag från ståplatsläktaren som han helst skulle vilja. Men Arvid älskar att följa sitt lag och i samband med matchen mot Sirius har han hittat ett sätt att vara med i klacken, han ska på Peking Fanz supporterpub.
Vi åker upp till Uppsala på fredagskvällen och checkar in på hotellet. Vi vaknar på lördagen och det är den första dagen i juni med strålande väder. Vi tar en promenad i studentstaden och diskuterar IFKs chanser i matchen, visserligen förlorade vi stort mot Värnamo och vi ligger på fjortonde plats i tabellen. ”Vi” är i det här fallet IFK Norrköping, efter Arvids växande supporterskap har det blivit omöjligt att säga något annat än ”vi” hur löjligt jag ändå tyckte det lät i början. Arvid och jag konstaterar att vi har nått botten nu. Sirius är strax före oss i tabellen och kommer senast från en förlust mot Hammarby. Vi kommer fram till att det är den här typen av matcher IFK vinner och att nu kommer vändningen. Vi fortsätter på promenaden och jag funderar på hur det kommer att bli på supporterpuben, jag har aldrig varit på en supporterpub och eftersom Arvid bara är 12 år gissar jag att han aldrig har varit på någon supporterpub utan mig.
Väl framme på puben möts vi av en härlig och inkluderande stämning. Puben är i en blommig och grön trädgård med träbänkar och hög musik. Arvid är yngst av alla på plats men det är en härlig blandning av personer i olika åldrar. Jag hjälper Arvid att beställa äppeljuice och han stämmer entusiastiskt in i sången. Jag är glad att supporterpuben hålls på en plats dit det är lätt att ta sig fram med rullstol och att stämningen är så välkomnande. Efter ett tag kommer en kille i svart tröja fram till Arvid och ger honom ett gäng klibbor. Supportrar klädda i svart tillhör klackens ultras och har inte alltid det bästa ryktet, men Arvid blir glad och killen är jättetrevlig.
Promenaden till arenan är kort och väl anpassad för rullstolar. Jag har mina synpunkter på den så kallade moderna fotbollen, men moderna arenor innebär god tillgänglighet för personer som sitter i rullstol och för Arvid är just det en förutsättning för att kunna vara med när det är match. Studenternas är en fin och modern arena byggd i trä som känns välkomnande för alla. Som vanligt är vi på plats ungefär en timme innan match och vi sitter och väntar på startuppställningen. När startuppställningen kommer är vi ganska nöjda, visserligen saknas vår bästa försvarsspelare Max Watson, men vår kapten och Arvids stora idol Totte Nyman är med och det här laget ska räcka för att slå Sirius. Vi har valt att sitta på första rad för att komma nära matchen. Vi brukar sitta på rullstolsplats, men på den här arenan fungerar platserna på första bänkrad riktigt bra även för den som är kort. När vi närmar oss matchstart tycker vi att IFKs klack ser taggad ut och vi känner oss segervissa.
När det har gått 23 minuter ligger IFK under med 3-0. Noel Milleskog ser ut som en snabbare version av Mohammed Salah och Siriusklack ser ut och låter som Dortmunds Südtribüne. Arvid tittar på mig och säger uppgivet:
– Ska vi gå hem?
Jag svarar att det får du bestämma och tänker att det här var ju ingen vidare födelsedagspresent. Vi bestämmer oss ändå för att vara kvar och matchen slutar 5-1 till Sirius. Vi sitter kvar när arenan töms på människor och flera av IFK Norrköpings spelare går fram till klacken. Det ropas på avgång för ledande personer i IFK Norrköping och Arvid tittar på mig och säger med tårar i ögonen:
-Tror du att vi åker ut?
Jag säger att jag inte vet och att även om vi åker ut är det kul att gå matcher i Superettan. Jag är inte säker på att Arvid uppfattar det jag säger som trovärdigt, men jag vet att han kommer att följa sitt lag även i andradivisionen. Vi är nästan sist kvar på arenan och vi samlar kraft för att ta oss upp för läktaren till rullstolen. Arvid tittar ut mot planen och då börjar Totte Nyman att gå mot Arvid. Jag backar några steg för att inte störa. Totte och Arvid pratar en stund och jag ser att Totte klappar Arvid på kinden. Arvid blir lite blyg och jag blir rörd över att se hur Totte tar Arvid på allvar. Efter några minuter går Totte. Jag går fram till Arvid och frågar vad de pratade om. Arvid säger:
-Totte lovade att vi löser det här och att IFK kommer att hänga kvar i allsvenskan.