Folk får ibland frågan om vilken dag som var den bästa i deras liv, eller vilket ögonblick som var det lyckligaste. Svaren handlar allt som oftast om barnafödslar, bröllop eller andra familjerelaterade höjdpunkter. Pliktskyldiga men säkerligen sanna svar. När jag ställer mig själv samma typ av fråga om det 33-åriga, barnlösa liv jag hittills levt är svaret alltid snabbt och utan konkurrens. Lördagen den 28:e april 2007, Everton (A). En dag som var på väg att bli en av de värsta.
Jag hade hållit på Manchester United hela mitt medvetna liv och det första vaga minnet jag har är från Champions League-finalen 1999, men den bucklan och de efterföljande tre, fyra årens framgångar hade jag inte förstånd nog att helt ta in eller uppskatta. Men någon gång runt 2003 var det som att jag nådde en ny nivå av medvetande och således en ny nivå av supporterskap, då blev plötsligt Manchester United Football Club centralt och den viktigaste delen av min identitet.
De som kan sin Premier League-historia vet att det var just då som Arsène Wengers The Invincibles bestämde sig för att börja fördärva livet för oss andra, bara för att sen lämna över stafettpinnen till José Mourinhos osannolika slåttermaskin. Det må låta oerhört så här i efterhand med tanke på Uniteds status de här åren, men jag kände verkligen att jag höll på ett förlorarlag som helt tappat förmågan att konkurrera. Allt var över, Sir Alex Fergusons storhetstid var förbi.
Klipp till sensommaren 2006. Jag hade beslutat mig för att sluta spela hockey för att kunna ägna mig åt de viktigaste sakerna i livet, nämligen att titta på engelsk ligafotboll hela helgerna. Känslan var att för att United ska börja spela som ett mästarlag igen krävs min odelade uppmärksamhet, och det verkade funka. Det spelades drömfotboll hela den hösten och vintern samtidigt som Chelsea hackade. Vi cruisade mot titeln.
Trots drömfotbollen blev ett sexpoängsförsprång i januari ett trepoängsdito i april. Fyra omgångar kvar och med tanke på att bortamatchen mot Chelsea återstod var titeln i rejäl fara.
28:e april kom det första karaktärstestet och matchen som skulle ändra kurs på ett liv. Everton på Goodison Park den här tiden var alltid tufft, och i och med United hade en del bortfall i backlinjen fick den mycket positions-o-säkre Gabriel Heinze vikariera som mittback bredvid Wes Brown. Inte bra alls. Lägg därtill att årets spelare Cristiano Ronaldo inledde på bänken och du fick säkert två gånger pengarna på bortavinst. Chelsea spelade samtidigt hemma mot Bolton vilket såklart innebar tre stensäkra poäng in på det kungsblå kontot.
Tidigt i matchen dundrade den stabbige mittbacken Alan Stubbs in 1–0 på frispark, och innan andra halvlek knappt hunnit börja tog den bortglömde Manuel Fernandes vara på Heinzes härjande ute vid sidlinjen och kanaliserade sin inre Ronaldo med ett spektakulärt 2–0-mål. På Stamford Bridge hade Chelsea vänt ett tidigt underläge och plötsligt såg allt – allt – ut att rinna oss ur händerna.
De efterföljande tio minuterna var de mest nattsvarta jag någonsin upplevt. Livet passerade revy, tonåren skulle mynna ut i ett titellöst ingenting. Ronaldos Ballon d’or-värdiga säsong, Scholes återuppståndelse, mittbacksparet Ferdinand-Vidićs omutlighet – allt var fögäves. De skulle aldrig orka åka till The Bridge och ta poäng mot ett Mourinho-lett Chelsea med korn på ett äkta hattrick i ligatitlar, det kom inte på ens på fråga. Det var helt enkelt godnatt.
Men visst stod Sir Alex Ferguson fortfarande vid sidlinjen, visst återfanns Scholes, Giggs, Rooney etc. ute på planen. Och visst tappade Evertons andremålis bollen rakt i gapet på John O’Shea efter en hörna. I samma sekund bollen träffade nätet vände sig den skotske mirakelmannen mot sjuan på bänken som i sin tur redan flugit upp från sin plats på bänken för att värma. Ut med Alan Smith, in med Ronaldo. Fler hörnor, mer tryck, och vips så hade unitedbekantingen Phil Neville sjabblat in bollen i eget kryss. Släkten är bäst.
När sen Wayne Rooney plockade ner en förlupen boll i bortre delen av straffområdet, skottfintade en vilt satsande Tony Hibbert och placerade in den i hörnet visste euforin inga gränser den där soliga eftermiddagen i Säffle. Sekunder efter målet ringde min bror och jag tog för givet att han ville fira tillsammans med mig. Jag svarade med långt skrik varpå han frågade vad som försiggick, han tittade tydligen inte på matchen. ”Rooney…3–2…titeltorkan…livet…tillbaka.”
När sen pojkspolingen Chris Eagles bokstavligen snubblade in 4–2 på övertid och det stod klart att Chelsea tappat till 2–2 var himmelriket ett faktum. En 30 minuter lång resa från helvetet var fullbordad.
Efter matchen mötte jag upp ett par kompisar för att gå ner och lattja lite boll. Vi skulle snart gå ut grundskolan, sommaren hade smygstartat, titeln var på väg och livet lekte. Aldrig har solen skinit så starkt på Sporthälla IP:s B-plan i Säffle, för den sken på mig.