Coach Anthony och Mr. Morales diskuterade på det stora fältet med flera fotbollsplaner intill varandra vid Fredericton High School. Anthony – en ung svart man i glasögon och Atlético Madrids rödvita matchtröja – var efter ett tag övertalad: Jag fick tillåtelse att delta i den match som min vän Cesar – son till Mr. Morales – och hans fotbollslag strax skulle spela.
Det är så jag vill minnas beskedet i Kanada. Hur Anthony blev övertalad att ge en oregistrerad 13-årig svensk speltid vet jag inte. För mig spelade det inte heller någon roll. Längtan efter att få spela fotboll trumfade tankarna på oegentligheter.
Sommarmånaden 2007 med Children’s International Summer Villages (CISV) gick mot sitt slut. Det var en månad med smaken av fluffiga pannkakor dränkta i lönnsirap, en månad omsluten av Arcade Fires episka låt No Cars Go, men även en månad fri från fotbollsmatcher. Genom CISV bodde jag, sju jämnåriga barn och en vuxen från Sverige i varsin kanadensisk familj. De andra svenskarna i Fredericton. Jag på en kalkonfarm utanför staden hos familjen Morales.
CISV skapades med syftet att främja fred på jorden. Men med den förklaringen är det lätt att få en bild i huvudet att vi var ett gäng marijuana-rökande hippies som flätade varandras hår och sjöng John Lennons Imagine dagen lång. Okej, vi sjöng Imagine vid en lägereld en gång, men annars handlade månaden om att lära sig av varandras kulturer och göra roliga aktiviteter. Allt från ett Amazing Race med diverse utmaningar i centrala Fredericton till att träffa en urinvånare.
Så stod jag alltså där, på en fotbollsplan i östra Kanada, i gassande sol. På fötterna hade jag alldeles för stora fotbollsskor som jag lånat av Mr. Morales. Mellan mina strumpor och ben satt utklippta bitar från en pizzakartong som skulle föreställa benskydd. Och på överkroppen bar jag en gul matchtröja. Jag var som gjord för att vara med i filmen Shaolin Soccer – komedin med avdankade Kung Fu-mästare som bildar ett fotbollslag – som jag såg hemma hos familjen Morales.
Mitt lag bestod dock inte av Kung Fu-mästare utan av tjejer och killar som skulle fylla 13 eller 14 år. Både jag och afrokrullige Cesar tillhörde den äldre skaran och var ett huvud längre än de flesta i laget. Kandidat till kortast var målvakten Nathan.
På uppvärmningen lade jag bollen vid straffområdeslinjen för att avfyra ett skott. Elvamannamålet kändes större än någonsin när lille Nathan vaktade det. Men med fotbollsskor som, på mina fötter, såg ut att tillhöra Sideshow Bob, var det svårt att veta hur allt skulle sluta. När lädret på skorna fick kontakt med bollen for den iväg som en missil, träffade ribban och åkte upp i luften. Lagkamraterna stod tysta i chock och stirrade på mig. Själv var jag lättad över att skorna gick att använda.
Som överenskommet började jag på bänken i mitt gula lag – vars namn varken jag eller Cesar minns idag. Inte heller namnet på motståndarna minns vi. Cesars lillebror Carlos föreslår hans gamla lag när jag idag frågar om möjliga namn: gula Team Ricochet mot orangea The Explosions. Oavsett namn på lagen störde det mig inte att börja på bänken. I Sverige var jag inget förstahandsval och hade en cementerad plats i andralaget i Älvsborg FF.
Efter en tålmodig väntan tog jag till slut över Cesars plats i backlinjen. Det första jag gjorde var att gå till sidlinjen på vänsterkanten, ta sats med bollen i händerna och kasta bollen förbi ett flertal spelare. Att vår ena mittback utbrast ”Damn!” över det långa inkastet gav mig självförtroende att fortsätta ta för mig.
Trots min position blev jag allt mer drivande i jakten på mål. Både genom långa inkast in i straffområdet och försök till att dribbla förbi motståndarna. Vid ett tillfälle drev jag bollen på mittplan mot en tjej som levde upp till namnet The Explosions: ”I’m gonna take you down”, sa hon ilsket när jag närmade mig henne. Sekunden efter hade jag sprungit förbi.
Vid sidlinjen ropade Cesar ”Let’s go Fabian” i hopp om att få se ett mål från sin svenske vän. Men med flera motståndare tätt inpå så fort jag närmade mig straffområdet, samt hårt markerad på hörnor, var det svårt att komma till avslut. Jag var som kalkonerna som blev omringade av familjen Morales i deras försök att fly farmen.
Det blev inget svenskt mål i Kanada. Men när domaren blåste av matchen jublades och applåderades det bland föräldrarna till mitt gula lag. Det är i alla fall vad jag tror hände. Jag minns inte några mål som kan bekräfta en vinst. Det sista jag minns är jag och Anthony stående bredvid varandra på gräsfältet, båda leendes och jag hållande i den gula matchtröjan medan Mr. Morales fotograferade oss, som om jag just skrivit på för en permanent övergång till Team Ricochet.
Efter matchen svävade jag på moln. Delvis över att ha fått spela en stor roll i matchen, delvis över känslan att vara utlandsproffs, och delvis över alla upplevelser i Kanada. Jag vet inte om det är detta Arcade Fire sjunger om, men nog allt nådde jag en plats dit inga bilar åker.